Sideways to New Italy

Rolling Blackouts Coastal Fever

Andra albumet av det australienska bandet Rolling Blackouts Coastal Fever kommer troligen inte att vinna en utmärkelse i originalitet, särskilt eftersom de fortsätter att klänga sig fast vid receptet som gjorde deras debut så bra. Dock är de måna om att få alla melodier, gitarrarrangemang och sångelement på plats, vilket ursäktar deras brist på innovation på Sideways To New Italy.

Textmässigt är detta album eskapistiskt, och bandmedlemmarna pratar en del om att känna sig utanför, vilket säkert är en konsekvens av att ha varit på turnéer och tillbringat flera år hemifrån. Sideways To Italy är därför personligt, och rymmer inte så mycket snack om exempelvis de globala utmaningarna som mänskligheten står inför — som exempelvis den pågående pandemin. Det är dock inte texterna, utan melodierna, som stjäl showen på albumet.

Spåret The Second Of The First är en mycket lovande start på albumet, med fina melodier, ljuv sång och dissonanta gitarrer. Falling Thunder, en av albumets tre singlar, återgår till bandets kännetecknande ljudlandskap, och påminner lite om Teenage Fanclub med sin känsla av nostalgi. She’s In There och Cars In Space, albumets andra singlar, har skrivits och sjungits av Joe White respektive Fran Keaney, och även om albumet är präglat av fina stunder, så står dessa ut och utmärker sig bland de andra 10 låtarna på  albumet.

Trots all talang de besitter i att skapa indiepop, har Rolling Blackouts lite av en tendens att fastna i det ljud de känner sig bekväma i. Därför är Sunglasses At The Wedding en välkomnad ändring i tempo vid albumets slut. Mer sådant skulle vilja höras av bandet i framtida verk, då en enda låt i ett annat tempo inte helt övertygar att de kan gå från surfrock, chill-snubbe-med-långt-hår-ljudet som de har förfinat ända sen sina första album.

The Cool Change har en stark Beatles-aura runt sig, och denna avslutande låts utsökta basgång visar att även om RBCF är lite av ett endimensionellt band vid detta läge, så är de jävligt bra på det de gör. Sideways To New Italy är antagligen ett lågrisksalbum, men det är en destillation av allt Joe White, Fran Keaney och Tom Russo hittills har gjort. Det ställer frågan om band egentligen ska hålla på och återuppfinna hjulet varje gång de ska släppa ett album, eller hålla sig till det de vet att de kan göra bäst, och göra deras trognaste fans nöjda.