Yard

Slow Pulp

Barndomsvännerna Henry Stoehr, Teddy Matthews och Alex Leeds lärde sig musik tillsammans. Över åren formade de sitt sound men det var inte förrän de träffade Emily Massey på college som bandet Slow Pulp började ta form. De flyttade från Madison i Wisconsin till Chicago, bjöd på en drös singlar och EP:s, och släppte tillslut sitt debutalbum Moveys. Bandet har snabbt blivit känt för sitt varma och omfamnade indie-sound vars bekanta och country-influerade toner förtrollar en. Nu bjuder de in lyssnaren till sin bakgård för en omgång hembränd indie och brusig, sötsur alternativ rock med sitt andra studioalbum Yard. 

Albumet inleds med det melankoliska spåret Gone 2, som med sin lunkande ackordgång och stillsamma trummor verkligen gottar ner sig i Slow Pulps klassiskt ängsliga och sköra sound. Den följs av en introduktion till en ny musikalisk sida av bandet: låten Doubt lutar mer mot distad indiepop som för tankarna till tidigt 2000-tal. Lyssnaren märker snabbt att de rivigare låtarna på flera sätt blir väldigt livlösa i jämförelse med de lugnare, då de tappar sin närvaro och puls. Låtarna Cramps och Worm kvävs och drunknar i ett gnissligt och reverb:at vimmel som lämnar lyssnaren lite åksjuk. MUD blir undantaget bland de mer intensiva låtarna, då det finns något i den som greppar tag. Masseys viskande röst som sjunger om svallvågorna av en relation lämnar en nynnandes på den ekande frasen “​I’m stuck in it again, again, again, again, again, again, again, again…”.

Denna angsty känsla går att finna även i de lugnare låtarna, men där fyller den en funktion och lyfter dem, snarare än att dränka dem. Till exempel på den bitterljuva låten Carina Phone 100, där lyssnaren får simma i en sval, hopplös känsla, eller Broadview som nog är albumets bästa spår. Det finns ett hjärtslag och en stark känsla invävd mellan tonerna i denna låt, rösten känns klarare och de starka country-inslagen blir väldigt fängslande. Även albumets avslutande låt Fishes besitter denna fingertoppskänsla, låten kommer åt något nostalgiskt med sina klockrena textrader och den ensamt plockande gitarren. 

Rent kvalitetsmässigt skiftar det mycket under albumets gång, och det återfinns flera repetitiva melodier. Det gör att projektet blir lite långtråkigt att lyssna på när låtarna flyter ihop och många av dem saknar en kärna. Slugs är en av de låtarna som försvinner in i vimlet och saknar en slags närvaro som skulle få den att stå på egna ben. Titelspåret Yard å andra sidan bryter av det mutade och distade soundet helt med sin rena och innovativa pianomelodi och lekfulla text, men utöver detta spår känns ljudbilderna ganska monotona. 
Yard når inte riktigt hela vägen fram, albumet försöker i vissa låtar slänga sig ut utan att lyckas landa någonstans, samtidigt som det ibland också stannar lite för bekvämt på marken. Det har definitivt sina guldklimpar men de väger inte riktigt upp när helheten blir mjäkig. Allt fläckas lite av frustrationen över att albumet känns fast och lyssnaren lämnas ganska besviken.