Wet Leg

Wet Leg

Det brittiska indierockbandet Wet Leg slog ner som en blixt i musikvärlden när de släppte sin debutsingel Chaise Longue i juni förra året. Sedan dess har de varit omöjliga att slita blicken från och nu har tiden äntligen kommit för deras efterlängtade debutalbum att släppas. Duon består av Rhian Teasdale och Hester Chambers som lärde känna varandra under gymnasiet på Isle of Wight, en ö vid Englands sydkust strax utanför Southampton, och efter flera år av egna projekt och jobb fick de plötsligt tid att ägna sig åt musik tillsammans när coronapandemin slog till 2020. Hemtrakterna på ön är något vi får se mycket av i deras musikvideor där de kombinerar en lätt surrealistisk småstadsestetik med ett sound som tilltalar en urban septumpiercad publik på ett sätt som slår mitt i prick i samtiden.

Det självbetitlade albumet börjar starkt med låten Being In Love där Teasdale i början av låten sjunger “I feel so uninspired / I feel like giving up / I feel like someone has punched me in the guts / But I kinda like it cause it feels like being in love” till stadigt drivande bas och trummor och en hårt skorrande synt som betonar skevheten i kärleken hon sjunger om. I refrängen bryter låten ut i ett skränigt gitarrkluster med ooh:ande körsång á la klassisk britpop. Som andra spår kommer bandets första singel och stora hit, Chaise Longue, där bandet direkt trollbinder lyssnaren med enkla, pratsjungna verser, intensiva refränger och en stor nypa humor. Bandet säger ofta själva att det viktigaste för dem är att ha kul med musiken vilket hörs tydligt i texten till Chaise Longue med rader som “I went to school and I got a degree / All my friends call it the big D / I went to school and i got the big D” och “Is your muffin buttered? / Would you like us to assign someone to butter your muffin?” – ett citat från den popkulturellt heliga filmen Mean Girls. Ordet “chaise longue”, engelska för den flådiga möbeln schäslong, upprepas under låtens gång så många gånger att det blir som hypnos, på ett bra sätt. 

Albumet fortsätter sedan med Angelica, som håller igång det riviga spåret med dissonanta riff och hårda gitarrer, för att sedan gå in i den lugnare låten I Don’t Wanna Go Out som även det har en dissonans som för tankarna till Blur och 90-talets britpop. Wet Leg följer ett ganska tydligt mönster i sitt låtskrivande, med enkla rytmiskt driviga verser och exploderande refränger, och Wet Dream är en av de låtar där det artar sig allra bäst. Det är omöjligt att inte gunga huvudet i takt till verserna där Teasdale sjunger om att vara med i någons, inte särskilt tilltalande, våta dröm. Även om produktionen i refrängerna hade kunnat vara något mer explosiv för att maxa kontrasten mellan vers och refräng, så är det fortfarande en riktigt maffig låt på alla sätt. 

Vi når albumets mitt med låten Convincing som är något mer bakåtlutad där sången sticker ut – på övriga låtar är den oftast rätt enkel, men nu sveper Teasdales röst fram på ett nästan Lana del Rey:iskt vis. Det fortsätter på det lugna spåret Loving You som lunkar på med ett stadigt beat att luta sig mot, när sången melodiskt trallar sig fram. 

Den lugna stämningen bryts av med Ur Mum, den sista singeln som släpptes bara några dagar innan hela albumet. Låten tillägnas ett jobbigt ex och inleds med textraden “When I think about what you’ve become / I feel sorry for your mum” och i slutrefrängen släpps all frustration man kan känna kring en ex-partner lös i ett långt skrik medan gitarrerna river på. I Oh No pratas texten återigen fram på Teasdales härligt nonchalanta vis med tunga skräniga gitarrer. De mer intensiva instrumentala partierna av låten blir lite väl segt tuggande i låtens tempo och det här är ett av få ställen på skivan där låtformen nästan känns lite tjatig. 

På Piece Of Shit kombineras en rätt deppig text i lite lågmäld grunge-stil med en rolig tv-spelssynt och den mer tillbakalutade känslan fortsätter i låten Supermarket som i princip handlar om att vara höga tillsammans på ICA med en skönt opolerad kör tjoandes i bakgrunden. Efter det är vi framme vid albumets sista låt, Too Late Now. Låten börjar väldigt chill med ekande gitarrer i versen innan tempot ökar i bryggan där förväntan byggs upp av mer briljant pratsång, som inleds med raderna “Now everything is going wrong / I think I changed my mind again / I’m not sure if this is a song / I don’t even know what I’m saying” och avslutas med “I don’t need no radio, no MTV, no BBC / I just need a bubble bath to send me on a higher path” innan gitarrerna exploderar i ett sista melodiskt muller.

Wet Leg har börjat sin karriär i rampljuset med dunder och brak och de lär hänga kvar länge – så länge de själva tycker att det är kul, såklart. Vid en för snabb första anblick är det lätt att fnysa åt deras enkla, banala texter och återkommande låtuppbyggnad, men det är också det som är så fängslande och gör det så bra. De leker med koncept kring hur man gör pop- och rockmusik och gör det till sitt eget. Den alternativa musikscenen fylls nu med fler och fler kvinnliga musiker och det är riktigt kul att höra musik så inspirerad av det gamla britpop- och postpunksoundet genom en modern, ung kvinnlig blick. Wet Leg av Wet Leg är en riktigt stark debutplatta där bandet tydligt etablerar sin egen kompromisslösa stil och sound som när man väl doppat tårna i är omöjligt att inte dyka rakt ner i med huvudet före.