Voyage

ABBA

Tre ord som vissa väntat 40 år på kan nu yttras: ABBA är tillbaka. Ett av de band som allra minst behöver en presentation. Deras senaste album The Visitors släpptes 1981, något som då verkade vara bandets allra sista. Men en hunger efter att utforska nya tekniska möjligheter väckte tankarna om att spela in helt ny musik, och samtidigt göra en comeback efter ett sällan skådat uppehåll. Till en början ryktades det om endast två nya singlar, men det resulterade till slut i ett helt album, och nu är Agnetha, Frida, Björn och Benny redo att ta oss på en unik tidsresa till tiden då världen senast hörde dem.

Den vemodiga singeln I Still Have Faith In You öppnar albumet och beskriver bandets relationer sinsemellan efter alla dessa år. Outrot blir ett intro till resterande album: “I still have faith in you / It stands above the crazy things we did / It all comes down to love / Do I have it in me?”, en ödmjuk undran som låter som en genuin tanke från sångerskorna. Spåret When You Danced With Me påminner om irländska folkmelodier, något som verkar vara avsiktligt. Även om låten är nostalgiskt munter och passar Agnethas och Fridas mogna röster väl, är det lite märkligt att de valt detta som fokusspår nu när albumet släpps, när det finns klart starkare låtar senare på albumet.

Little Things värmer likt en öppen spis och är bandets försök att beblanda sig med julklassikerna. På något märkligt sätt gör sig en jullåt helt okej på det här albumet, särskilt efter en så brittiskt inspirerad låt vars melodier inte ligger alltför långt ifrån. Även om den inte är lika slagkraftig som de stora juldängorna gör den sig självklar på den stämningsfulla morgonen eller efter alla festligheter när det är dags att varva ner. En barnkör avslutar och bryggar snyggt över till den andra singeln Don’t Shut Me Down som inleds med “A while ago, I heard the sound of children’s laughter / Now it’s quiet, so I guess they left the park”, och fortsätter som en roande vädjan om att inte avvisa den äldre versionen av ABBA alltför snabbt “I’m not the one you knew / I’m now and then combined / And I’m asking you to have an open mind (And I won’t be the same)”. 

Ironiskt nog följs dessa rader av det enda spåret med sång inspelad när bandet senast var aktiva, vilket känns lite malplacerat. Just A Notion skrevs och spelades in för albumet Voulez-Vous, men ratades till slut. Melodierna är nostalgiskt svängiga, men den dansbandsliknande produktionen gör att låten skaver ännu mer mot resten av spåren. I Can Be That Woman tar ner tempot och sätter en gripande berättelse om missbruk i centrum. Texterna är genomgående författade utifrån det stadiet i livet bandet befinner sig i, vilket är en oerhörd lättnad med tanke på hur krystat det hade kunnat bli. Även om låten är en av de som berör allra mest, hörs tyvärr en del av autotunen mer än på andra låtar här. Kanske hade det gynnat just ett så här skört spår att låta sången höras i sitt allra råaste slag?

Om det inte vore för att Keep An Eye On Dan handlade om något så specifikt som oron över en skilsmässa och dess effekter på barnet hade spåret varit det största möjliga statementet inför albumsläppet. Från första sekund drar syntmelodin in en, och spänningen bygger rejält med dramatik á la Voulez-Vous. Vad som initialt verkar som ett ganska otippat tema blir med bandets historia en verklighetsnära intrig som bidrar till låtens allvar. Keep An Eye On Dan hade mycket väl kunnat vara en föregångare till den moderna schlagern som vi känner till idag – om den inte kommit till flera år efter schlagerns guldera förstås. Refrängen påminner om Barry Manilows Mandy, men inte på ett för påtagligt sätt, och Björn och Benny återanvänder SOS-slingan snyggt som outro.

Helt plötsligt surrar Bumblebee in i ljudbilden och slår ett slag för naturen och skildrar den stackars humlans svårigheter att anpassa sig till vår värld i förändring. Otroligt wholesome, men även om varje låt på Voyage har starka budskap och vackra texter blir tråden något oklar här. Produktionsmässigt knyts det i alla fall samman tydligare med folkliga flöjter och ett marscherande orkesterarrangemang. No Doubt About It rockar på, men Agnetha och Frida drunknar av den lite väl fullproppade produktionen i refrängen. Ode To Freedom utgörs av ett manifest om att… ett manifest om frihet borde finnas? Komplexa, poetiska och existensiella tankar tar med hjälp av en svävande lugn orkester denna färd i mål.

Voyage är en fascinerande resa, men samtidigt ska vi inte undgå den mest uppenbara frågan: Hur mycket hör albumet hemma i 2021 års ljudlandskap? Egentligen inte mycket alls. Samtidigt har inte det varit tanken heller, så det är svårt att säga att det är ett misslyckat försök att skapa ett album sprängfyllt med hits. Det enda som går att jämföra med är bandets tidigare verk, och trots att låtarna är något bättre än förväntat har de svårt att mäta sig med resterande repertoar. Det är något i produktionen på albumet som märkligt nog låter lite mer oslipad än vad den gör på äldre album. Den låter inte lika kristallklar som innan – vilket inte går att skylla på att de behövt kompensera för sångrösterna som åldrats, för under stora delar av albumet är det inget som stör. På något sätt bidrar det dock till albumets känsla av att vara från en annan tid vilket nog är vad många som lyssnar på Voyage hade hoppats på, så låt gå, men om det är avsiktligt förblir ett mysterium.

De som väntat på ett till album kommer inte bli besviken, ingen tvekan om den saken. Men för gemene lyssnare som enbart lyssnar på Lay Your Love On Me på förfester finns det kanske inte lika mycket att hämta på Voyage. Förutom ren och skär nostalgi såklart. Och det kommer ABBA självklart långt på. För ABBA är ABBA, och ABBA är tillbaka. Typ.

Bästa spår: Keep An Eye On Dan, Don’t Shut Me Down