Recension: Vortex
Åh, herregud. Äntligen har jag fått sett Vortex. Det tog bara typ två år. Var ska jag börja? Vänta, jag måste bara lägga den delen av mig som är ett hysteriskt Gaspar Noé-fan åt sidan. Så. Okej.
Även om du sett hela Noés filmografi — från hans första kortfilm Tintarella di Luna (1985) till typ hans långfilmsdebut Seul contre tous (1998), det transviscerala mästerverket Enter the Void (2009) eller den omtalade och hyllade filmen Climax (2018) — är Vortex något helt annat. Med den öppnande meningen “To all those whose brains decayed before their hearts” bjuds vi in i en nedåtgående spiral om hopplöshet, ensamhet och tabun kring åldrandet.
Ingen får fram färgintensitet som Noés trogna cinematograf Benoït Debie, vilken här framställer en betydligt mer nedtonad och jordnära, men ändock vacker, bild än vad vi vanligtvis ser. Filmen ett gift par, den pensionerade filmkritikern Liu och den före detta psykiatrikern Elle, i livets slutskede. Elle spelas av den legendariska Françoise Lebrun (som bl a har varit med i Jean Eustaches La maman et la putain från 1973) och Liu av den ikoniska skräckfilmsmakaren Dario Argento. Vortex utspelar sig till största del i parets lägenhet i Paris, där filmposters/affischer hänger på väggarna och böcker står staplade på golvet. Efter att Liu fått en stroke börjar Elle drabbas av demens. För varje dag som går konsumeras hon mer och mer av den kallblodiga sjukdomen. Lägenheten framhävs som en labyrint, vilket ger en klaustrofobisk känsla av vilsenhet och demensens obarmhärtighet.
Precis som Lux Æterna (2019) berättas Vortex i ’splitscreen’ som en metafor för de olika, men intima, universumen paret lever i, där de håller sig till sina vardagliga sysslor. Valet av att använda splitscreen diskuterar regissören mer om här, men att han ständigt experimenterar med filmens olika uttrycksformer som penetrerar den s k fjärde väggen är ingenting nytt. Jag skrev själv en mer djupgående analys kring de experimentella elementen i Noes filmskapande för några år sen, vilket man kan läsa om här om man vill! Något jag vidhåller är att hans filmer snarare är upplevelser som tenderar att överskrida de s k traditionella ramarna i film.
I de två skärmarna möter paret varandra emellanåt, men en distans råder, där vi ser dem som i ett dockhus, vilket påminner mig om Chantal Åkermans Jeanne Dielmann (1976). Deras son Stéphane (Alex Lutz) och hans lilla son Kiki (Kylian Dheret) kommer dit för att hjälpa dem. I en scen sitter de fyra vid köksbordet och reflekterar över livet; i frustration, ömhet och vemod och i bakgrunden spelas den chilenska folksångerskan Violeta Parras melankoliska låt ’Gracias a la vida’. Situationen äter successivt Stéphan inifrån och ju mer vi får se om honom och hans problem påminner han mig om tidigare manliga karaktärer i Noés filmer, såsom Oscar i Enter the Void och Murphy i Love (2015).
Det finns flera paralleller till hans tidigare verk och ser man noga efter refererar han gärna till dem, men främst känns Vortex personlig då han själv förlorat sin mamma till demensen. Inspirationen ska även ha kommit ifrån att han fick hjärnblödning och var nära själv mista livet berättar han i en intervju NME (2022). Genom narrativet blir jag givetvis också påmind om Michael Hanekes Amour (2012), då den på samma nihilistiska sätt berör samma universella ämne, och liksom Amour lämnar Vortex en tomhet, varpå att ´Le temps détruit tout’ (tiden förstör allt) som konstateras i Irreversible (2002) blir extra påtagligt i en ny mening. Vi kommer en dag att få se våra föräldrar tyna bort, eller mista andra nära, och det kommer vara en sorg vi alltid kommer få bära på. Det finns inget katarsis, inget avslut, utan bara ett oändligt vakuum av smärta. Som konstnären Marina Abramović en gång sa: ’Because in the end you are really alone, whatever you do’.
