Vivaldi

Jesper Swärd

När grabbarna i Tjuvjakt gjorde sin entré trodde nog många att de skulle vara en kul grej en kort stund, och kanske på sin höjd att flaggskeppssingeln Tandtråd skulle leva kvar som en älskad festlåt (vilket den fortfarande gör, ett antal år senare). 2022 står dock rapgruppen kvar som veteraner i den svenska scenen, med ett antal framgångsrika album och fler hitsinglar än man kan räkna på båda händerna. 

Soundet har utvecklats om och om igen, och efter ungefär tio år känns det rimligt att medlemmarna testar vingarna utanför gruppdynamiken. Olle Grafström och Arvid Lundquist har redan hyllats för sina soloprestationer, och nu släpper även rapparen Jesper Swärd sitt första projekt på egen hand, EP:n Vivaldi. Förvånansvärt nog återfinns väldigt lite av rapparens hiphop-rötter, då Swärd istället väljer att sjunga sig igenom sex långsamma spår. Med sina mjuka stråkar, tangenter och strängar låter projektets bästa stunder som att Sufjan Stevens eller Robin Pecknold har snubblat genom Stockholms förorter. 

Introspåret Svart Suit Cadillac flög under radarn som ett av förra årets absolut bästa svenska singelsläpp. Med titeln och en Michel Dida-feature i åtanke kanske man förväntar sig en skrytig banger, men vi får istället något helt annat. Swärd själv rappar inte alls, utan sjunger istället om tracksuits och fannypacks, tatueringar och piercingar, tills det börjar kännas som ett mantra. Dida förankrar låten med akrobatiska trollkonster som väldigt få i det här landet klarar av på micken, och får en att ställa den eviga frågan än en gång: Kan den här mannen skärpa till sig och släppa det där albumet som tydligen är färdigt någon jävla gång?

Det följande spåret Höst gör det svårt att inte söka sig till en jämförelse som har förföljt Tjuvjakt hela karriären. När en skämtsam rapgrupp från Lidingö började vinna mark var det lätt att tänka på Snook. När man hör Swärds sångstil över stråkar och moderna trummor på Höst är det lätt att tänka på Oskar Linnros i sina senare verk. Jämförelsen är dock absolut inte en förolämpning – Höst är en stark trap-ballad med snygga melodier och smaksam instrumentation. Stundtals kan man önska mer av Swärds sång, men i låtens klimax visar han en oväntat imponerande räckvidd. 

Mitt i EP:n får vi dess två svagaste spår. Clara Mae-duetten Förlåt är rätt ointressant i sound och innehåll, och saknar ingredienser som verkligen smakar någonting. Det efterföljande spåret Natt & Dag blir lite väl klyschigt i sitt gestaltande av en kärlekshistoria mellan två helt olika individer, och refrängen försöker lite för hårt för att låta storslagen. För att det avskalade soundet som Swärd har riktat in sig på verkligen ska funka, behövs melodier starka nog för att bära upp det, och eftersom man lyssnar extra noga på varje ord blir ett skarpt textförfattande viktigt. När melodierna är svaga och formuleringarna krystade blir resultatet inte så gripande. 

De sista två låtarna avslutar EP:n med flaggan i topp. Åh Maj är ett fantastiskt återupplivande av den svenska blåögda soulen. För första gången introduceras slagverk på riktigt till ljudbilden, och spåret låser in ett skönt gung som Swärd skickligt använder som kanvas för att skapa en hyllning till somrarna som gått. Outrospåret Vivaldi ger skäl för namnet med sagolika stråkar och trummor som marscherar in i natten. Det är storslaget och uppslukande, och kanske den låten som gör en mest taggad på att se vart Swärd ska ta sitt sound på kommande släpp. 
Jesper Swärd åstadkommer något väldigt oväntat med denna debut. Medan 2010-talets första hälft av svensk pop gav oss färgstarka mästerverk från artister som Daniel Adams-Ray, Veronica Maggio och den tidigare nämnda Linnros, har de senare åren sett en frammarsch av lågmäld R&B-influerad pop, levererad av artister som Victor Leksell, Miriam Bryant och Newkid. Vivaldi bygger en bro mellan dessa två epoker av modern svensk popmusik, och blåser nytt liv i den blåögda svenne-soulen. EP:n bjuder på genomtänkta arrangemang, spännande influenser från flera olika genrer, och melodier som faktiskt sätter sig. Det finns klara skavanker att reda ut, men denna sväng från hiphop till soulpop är ett välkommet första steg i Stockholmsonens solokarriär.