Henrik Ibsens Vildanden har aldrig känts så ny som i Emil Graffmans regi
När de svarta ridåerna på Dramatens Lilla scen dras isär välkomnas publiken in till familjen Ekdals badrum. För familjen är det inget konstigt att vi är där. Som publik känns det otroligt intimt. Kanske lite väl? Som om man är en objuden gäst. Den konstiga känslan försvinner när man i lagom takt får lära känna den, till ytan, harmoniska, om än något, annorlunda familjen. Allt förändras dock när karaktären Gregers Werle flyttar. Han finner det sin plikt att reda ut det som finns bakom den lyckliga fasaden. Hemligheter nystas upp och Hedvig, familjens dotter, hamnar i kläm.
Mitt i allt står hennes vildand som bor uppe på familjens vind. Anden blir en symbol för livslögnen. Lögnen som av vissa ses som medicin mot ondska och av andra som skapare av fördärv. Badrummet, där människor utför sina mest privata behov, blir även den en symbol för pjäsens tema och frågor. Bör inte vissa delar av livet, även inom familjen, vara lämnade till sig själva? Eller är det bäst att leva helt sanningsenligt, utan några hemligheter?
Henrik Ibsens Vildanden från 1884 har aldrig känts så ny som i Emil Graffmans regi. Föreställningen, först uppsatt på Göteborgs Stadsteater, är en av 16 utvalda föreställningar på Scenkonstbiennalens 30-årsjubileum. Den lyckas blanda diskbänksrealism, symbolism och absurditet till en föreställning fylld av vändpunkter som håller publiken på stolskanten. Men, föreställningen förlitar sig inte bara på överraskningar utan använder också sig av publikens intuition. Den fjärde och sista aktens gastkramande slut är förväntat men man väntar inte passivt på att det ska ske. Publiken hoppas in i det sista att pistolen, gömd bakom toaletten, inte kommer att avfyras. Men vi alla förstår att det oavsett kommer att ske. När skottet ljuder skapas en kollektiv ångest och tystnad. Det är fantastisk teater!
Allting på scen samverkar i harmoni och det är svårt att lyfta fram det särskilda. Hela ensemblen passar så bra ihop och i sina roller. Victoria Dyrstad ger dottern Hedvig en sådan barnslig naivitet och renhet att man inte förstår att rollen spelas av en vuxen. Lars Väringer, som spelar farfar Ekdal, lättar upp och ibland, paradoxalt nog, förstärker det dystra med sin otroliga komiska tajming. Föreställningens alla olika karaktärer utvecklas konstant och det är trovärdigt. Valen de gör skapar en kavalkad av känslor. Ilska, äckel, sorg och skratt känns och hörs i salongen.
Ja, föreställningen är som en tennismatch där ögonen är på bollen hela tiden. Jag vill säga att intensiteten hade kunnat öka ännu mer i slutets skälvande stunder, exempelvis hos fadern Hjalmar, spelad av Robin Stegmar. Men att känsloutbrottet på något sätt är återhållsamt i sista akten bidrar till pistolskottets outhärdliga upptrappning. Den upptrappning som i slutändan gör hela salongen tyst. Kanske hade teatermagin och publikens känsloliv inte väckts på samma sätt om intensiteten ökat? Just därför tvekar jag inför denna del av min kritik. Vildanden har gett mig frågeställningar för livet. Det vill jag inte förstöra eller ändra på.
