UTOPIA
Travis Scott
6
Travis Scott är kanske den största rapstjärnan på planeten just nu, och bortom alla kontroverser och alla medelmåttiga projekt som han släppt under åren, så råder det ingen tvekan att han främst har ett av de bästa öronen för musik. Rodeo är enligt min mening det mest kompletta trapalbumet och det verk som bäst kapslar in 2010-talets hiphop, och ASTROWORLD var ett kulturfenomen av rang när det kom ut. När en artist som varit så kolossal pratar om ett projekt lika intensivt som Travis har pratat om UTOPIA blir förväntningarna skyhöga, och nu när albumet är ute känns det storartat. Lever Travis upp till sin egen hype, eller är albumet mycket style over substance, som brukar vara fallet med megastjärnor och deras projekt en bra bit in i karriären?
Precis som vi vant oss vid med Travis är svaret lite tvetydigt. Till att börja med är UTOPIA onödigt långt – när ett album har en speltid på 73 minuter vill lyssnaren helst inte ha några fillers, och med tanke på UTOPIAs innehåll så skulle det kunnat kortats ner avsevärt. Trots det är ingen låt på albumet särskilt dålig – produktionen här är bland det krispigaste som någonsin släppts i rapväg, och det kryllar av variation och innovation på flera spår. Det klassiska trapsoundet som Travis varit en ledande figur i att skapa återfinns på TOPIA TWINS, grunge:et som kännetecknat rappare som Playboi Carti och Lil Uzi Vert hörs på FE!N, och SIRENS är så nära en kärleksförklaring till mentorn Kanye West som man kan komma utan att göra det allt för uppenbart. Sedan kommer K-POP i albumets slut, där Travis, tillsammans med The Weeknd, Bad Bunny och ett funk baile-beat, försöker skapa årets största hit. Tvetydigheten kommer inte från kvaliteten av låtarna i sig, utan från att detta album är väldigt flashigt och påkostat – men inte lyckas rättfärdiga sin existens på något meningsfullt sätt.
Förvisso är Travis Scott inte en budskapsfixerad rappare och har aldrig varit det, och det ska finnas plats i kulturen för artister som är där för the vibes. Men UTOPIA, med alla gästakter från Beyoncé till Drake tillsammans med den imponerande listan av producenter, och även crew:et som producerat albumets tillhörande dokumentärfilm Circus Maximus, ger sken av något storslaget och extraordinärt. I Kanye West-anda ger sig Travis inte enbart på ett ljudlandskap som påminner starkt om Yeezus era-Kanye, han lägger sig även på en ambitionsnivå som försöker matcha musikens kanske största geni de senaste 15 åren. Men tyvärr så är Travis Scott inte den typen av artist. Kanye Wests mest definierande egenskap är hur djupt han går in i sina tankebanor och känslor – på gott och ont – och när han gör det som bäst skapar han verk som ritar om blåkopian för vad hiphop är. Travis är, å andra sidan, en rager. Han är en otrolig liveartist, han kan sätta ihop otroliga arrangemang som tänjer på gränsen för vad trap är, men han saknar x-faktorn som Kanye fängslat fans med (åtminstone ända fram till The Life Of Pablo).
Utöver (de stundtals rakt av otroliga) beatsen och gästspelen är Travis lite av en sidokaraktär på sitt eget album. Hans rapförmåga har aldrig varit den vassaste, men det kunde han väga upp för förut med intressanta ljudlandskap och en måttfullhet i hur mycket som ryms av personan Travis i musiken. På UTOPIA blir det dock genast uppenbart att han inte har det i sig att skaka om branschen på samma sätt – det saknas substans i albumet, hur bra det än låter. Travis rappar stundtals som en AI-rappare som sätter ihop ord utan någon vidare mening bakom dem. När han försöker att vara introspektiv och adressera Astro Fest-katastrofen på MY EYES lämnas lyssnaren med en önskan att Travis aldrig ens tagit upp ämnet – vadå “if they just knew what Scotty would do to jump off the stage and save him a child”?
Travis tar sig vatten över huvudet på UTOPIA – försöket till storslagenhet gör albumet utmattande istället. Det som funkade på ASTROWORLD och Rodeo var att Travis befann sig i sin comfort zone och gjorde trap bättre än nästan alla andra rappare. Men att ge sig på ett så ambitiöst projekt kan slå tillbaka, och på UTOPIA är det fallet. Det är trots allt ett rapalbum, och att vibea i 73 minuter till samma konstellation av artister som präglat alla stora släpp de senaste 10 åren blir till slut lite enformigt. Ändå finns det en del att hämta för Travis-fans – de flesta av låtarna på UTOPIA är sjukt välproducerade, och visar det som gjort Houstonrapparen till en frontfigur inom hiphopen de senaste åren.
