Unreal Unearth

Hozier

Det har spekulerats om att den irländska låtskrivaren och artisten Hozier är ett slags övermänskligt väsen. Att han med sin förtrollande röst nästlar sig in i folks medvetanden, att det invävt i tonerna finns en uråldrig kraft som värmer de kallaste av hjärtan, att han tillsammans med Stevie Nicks och Florence + the Machine är del av något slags häxsällskap. Nu har Hozier släppt sitt tredje album, Unreal Unearth, som välkomnar lyssnarna in i en mytisk och övernaturlig värld – sammanträffande?

Inspirerade av de olika nivåerna av helvetet tar Hozier med sig lyssnaren på en resa i klassisk litterär anda där låtarna för oss genom de olika kretsarna av Dantes Inferno. Vi börjar gräva med De Selby (Part 1), en besk och stämningsfull låt med inslag av mjuk irländska som gör en smidig övergång till den röjiga och bitska De Selby (Part 2). Efter den fängslande inledningen av albumet blir den tredje låten First Time lite trött och stillastående (kanske passande då vi befinner oss i kretsen limbo av helvetet?) men redan vid den fjärde låten väcks uppmärksamheten igen. I Francesca sjunger Hozier om karaktären Francesca från Dantes Inferno som går att finna i helvetes andra krets: lust. Hon mördades av sin man då hon blivit förälskad i hans bror och de två älskarna är nu fast tillsammans i helvetet. Hozier berättar den klassiska sagan med sina egna ord, fraser som “If someone asked me at the end / I’d tell them / Put me back in it Da-ah, darlin / I would do it again”. Tonerna är dränkta i ett svidande vemod och distad gitarr, samtidigt som kärleken och ilskan bränner en. 

“I’ve reached a rarer height now that I can confirm / All our weight is just a burden offered to us by the world” – texterna är utsökta och lyriska och vi lämnar lustens krets och tar oss djupare ner i underjorden nynnandes på fraser denna från den mjuka I, Carrion (Icarian) som flyter som Icarianhavet i Dantes Inferno. Hozier lyckas fånga stämningar både med ord och musik, lyssnaren häver i sig den kaxiga och blodiga Eat Your Young. Frosseriet blir tydligt och smutsigt, och är tonsatt med en medryckande och funkig ljudbild som gör låten ännu mer bisarr. Han serverar ett skrämmande bra spår som lämnar en jordig eftersmak i munnen. Girigheten ges låten Damage Gets Done som är lättsam och dansant, ett samarbete med amerikanska singer-songwritern Brandi Carlile, men som tyvärr resulterar i albumets sämsta låt hittills. Uppbyggnaden och de euforiska stämmorna blir grötiga och ointressanta, och låten lämnar inget egentligt avtryck. 

Det börjar bli mörkare och varmare desto längre in i albumet vi tar oss. I den femte kretsen och vredens rum möts vi av den melodramatiska och rivande Who We Are; Sångmelodin tar oväntade vändningar som känns som fjärilar i magen och vreden är smygande men högst närvarande i denna låt om acceptans och dualitet i livet. Vi förs in i den sjätte kretsen (kätteri) seglandes på de gryniga och filmiska tonerna av mellanspelet Son of Nyx som representerar den grekiska nattgudinnan Nyx och hennes son Charon som tar med sig de döda själarna över floden Styx. I den sjätte kretsen finner vi också All Things End som berör kätteri genom att låtjaget anser att lyssnaren inte tror honom. En lågmäld låt som konstig nog känns mer som ett mellanspel än det faktiska mellanspelet som var mer slående. Balladen To Someone From A Warm Climate (Uiscefhuarithe) låter lyssnaren landa lite, omfamnade av de inlevelsefulla orden. ”Uiscefhuarithe”, som är det irländska ordet för något som har kylts ner av vatten, återskapar denna svalkande känsla då lyssnaren får stanna i ett lugn ett tag och skölja kinderna och händerna med isande vatten. 

Våldets krets tonsätts med låten Butchered Tongue, vadande i det kokande blodet sjunger Hozier som bärs av sentimentala stråkar om de brutala akterna som utfördes på irländska rebeller av brittiska armen under Wexford Rebellion 1798. Låten är avskalad, men oerhört stark. Hozier närmar sig den åttonde kretsen (bedrägeri) med en lättsam stämning i den folkklingande och slagverkstunga Anything But. Abstract (Psychopomp) leker med myten om väsenet psychopomp som sägs föra själar till efterlivet, albumet börjar lätta här och vi kan se ljuset i slutet av tunneln. Hozier tar lyssnaren till den sista kretsen, förräderi, i den gitarrbaserade låten Unknown / Nth som handlar om en relation som blivit kylig och fylld med ett slags främlingskap. Livet kittlar i kroppen när vi tar oss ut och möts av ett ljus, First Light återskapar känslan av lättnad och att kliva ur. Låten känns som ett kallt glas vatten efter denna svettiga, smutsiga och känslofyllda resa. Till de drivande och explosiva, nästan sakrala tonerna kliver lyssnaren ut i ovissheten. 

Konceptet med Unreal Unearth blir väldigt drivande och spännande medan musiken, vid vissa tillfällen, blir mindre intressant då de känns som snarlika versioner av redan befintlig musik. Trots det är albumet verkligen en upplevelse med köttigt och invecklat material, det finns ändå väldigt mycket att upptäcka både innehållsmässigt och musikaliskt. Hozier är en ordsmed, nästan alkemist med fraserna, som lyckas fånga ett brett spann känslor och erfarenheter och får varje text att kännas som en myt som berättas runt en öppen eld.