Unlimited Love
Red Hot Chili Peppers
2
Red Hot Chili Peppers tog rockvärlden, och tre generationer av fans, med storm när de delade med sig av nyheten att John Frusciante var tillbaka i bandet. Gitarristen vars låtskrivande och fenomenala gitarrspel sköt bandet till en högre och högre stratosfär av popularitet för varje album har nu återvänt för sin tredje (!) period i bandet, sida vid sida med bassisten Flea, sångaren Anthony Kiedis och trummisen Chad Smith. Det var skrivet i stjärnorna, och med den klassiska kvartetten som står bakom klassiker som Under The Bridge, Can’t Stop, Snow, Californication och Dani California kan väl inte mycket gå fel?
I början delade Frusciantes återvändo fanbasen, undertecknad inkluderad. Momentet skapade en lite oklar Josh Klinghoffer-hive grundad i sympati, då det verkar som att bandet uteslöt den tidigare gitarristen efter tio år av tjänstgöring bara för att få tillbaka den älskade John – även om de flesta var överens om att Klinghoffer inte riktigt lyckades fylla Frusciantes gigantiska skor. Klinghoffer-skivorna I’m With You och The Getaway är inte bandets bästa, men med en mindre klassisk Californiansk gitarrist tvingades bandet bli mer kreativa och fokusera på sitt samspel, vilket var positivt. Samtidigt levererade Klinghoffer-eran hits som mäter sig med bandets klassiker i spår som The Adventures of Rain Dance Maggie och Dark Necessities.
Unlimited Love, å andra hand, har inga hits. Black Summer, första singeln som drog upp ridån för Frusciantes återvändo, var en grower snarare än en shower. The Chili Peppers har med varje skiva levererat storslagna poplåtar som gör ett avtryck på topplistorna, och med andra singeln Poster Child framgick det att detta skulle bli den första Chili Peppers-skivan sedan 1987s The Uplift Mofo Party Plan som inte red på en maxad popsingel.
Behöver band hits för att vara bra? Nej. Men Chili Peppers behöver det. Utan det fenomenala, nostalgiska, dregel-ingivande faktum att Frusciante spelar gitarr och sjunger körsång på dessa låtar hade den här skivan inte varit mycket att ha.
Kiedis texter har alltid haft en krystad glimt i ögat som slutligen oftast landat i charm, men kom igen. På Poster Child rappar Kiedis i statiska åttondelar i alla sex verser vilket leder till sörja som: ”The seventies were such a win, singing the Led Zeppelin / Lizzy looking mighty thin, the Thomson’s had another twin / My daughter won the lottery, the numbers never thought of me / Ramones had a lobotomy, so spin me like your pottery”. Sedan ger han oss punchlines som ”Please, love, can I have a taste? / I just wanna lick your face”. Mannen, du fyller 60 i år. Det är för höga Unkle Adams-nivåer av cringe för att komma undan med det. Finns det inget djupare eller mer respektabelt att sjunga om? Till och med de låtar som ska vara lite deep landar i generiska klyschor om absolut ingenting; hooks som ”Give me the love and I’ll tell you when I wanna come / Give me the love and I’ll tell you when I wanna run” förklaras med verser som ”I don’t look like myself in photographs / Long days of time have been unkind / I miss the you, the one that makes me want to redefine”. Jag har hört gymnasieelever berätta bättre historier och det räddas inte av någon sorts subtil charm som har flugit mig över huvudet.
Tacksamt är dock att Frusciante levererar superb gitarrproduktion som räddar flera av skivans låtar från att låta som dålig stock music-rock. Poster Child blir obegripligt nog en av skivans starkaste låtar tack vare just gitarrerna, som är producerade med effekter och spridda både höger och vänster i mixen. Det är ambitiöst och fantastiskt att höra något fräscht på en rock-skiva av den här skalan år 2022. It’s Only Natural är i sin tur en ganska ointressant låt, men även den räddas av den rena och smakfulla gitarrtonen i paritet med en baslinje där Flea verkligen får skina.
The Chili Peppers försöker tagga igång en inbiten lyssnarskara med låtar som refererar till olika stunder från bandets massiva katalog; Aquatic Mouth Dance med sin funk-rock spelar på tidiga Chili Peppers á la Blood Sugar Sex Magik där Kiedis konstiga texter faktiskt passar över Frusciantes minimalistiska gitarr och Fleas tekniska bas. The Great Ape är en medioker rocklåt som hade passat på The Getaway med en tung refräng och lyckas få det bästa utav varje medlem i kvartetten – stjärnmedlemmen är återigen Frusciante med gitarrlicks och lager av gitarrer i refrängen, plus ett fantastiskt solo. Detsamma gäller country-dängan Bastards of Light som faktiskt lyckas låta feelgood och kul med sitt syntiga intro och heavy metal-partiet under bryggan.
På spåret These Are The Ways saknar bandet dock helt självmedvetenhet när de entusiastiskt försöker få refrängens rockiga klimax att låta spännande. Frusciante försöker rädda låten med sina gitarrer i andra versen, men det är hopplöst. Han kan inte hindra låten från att landa i bottenskiktet av Chili Peppers låtar någonsin med den usla textraden “These are the ways when you come from America / The sights, the sounds, the smells”, bredvid låtar som Whatchu’ Thinkin senare på plattan: What you thinkin’? / Got more than enough for you, yeah / Over and over and over again, well / Over and over until it sends”.
One Way Traffic måste nog vara skivans sämsta låt på grund av Kiedis gapande utan någon bra instrumentation. Jag behöver inte ens klistra in texten: tänk den mest löjliga, generiska låt ni kan tänka er med den titeln. Så låter faktiskt låten. Som en parodi på Chili Peppers. Av Chili Peppers. Jag hatar att säga det men till och med Logics Chili Pepper-parodi låter bättre än när dessa 60-åringar försöker vibea. Det hörs att det inte finns någon ambition här, och det blir ännu tydligare när man läser det barnsliga brevet bandet klistrat in som bio i artistsidan på Spotify.
Inga av dessa spår är värda att gå tillbaka till när det finns så många andra bra guldkorn från tidigare verk i katalogen, och cirka 20 ännu bättre skivor från John Frusciante, enligt undertecknad. Texterna är tyvärr för dåliga. Låtskriveriet är för tråkigt. Och vi har redan hört grabbarna göra i princip allt detta innan, med bättre teman och samma teknik. Detta är ett obefogad, självbelåtet segervarv över att Frusciante valde att komma tillbaka. Fåtalet spår låter okej, och om man skalade ner Unlimited Love till endast dem hade det kanske räddat skivan från att kandidera, nej, kvalificera, som Chili Peppers sämsta någonsin.
Undantagen är tre låtar. Reggae-bangern Let ‘Em Shine hade kunnat platsa som singel och man önskar att bandet hade försökt leka mer med genrer såsom de gjorde på denna låt, som också innehåller Frusciantes bästa solo på hela skivan. På White Braids & Pillow Chairs faller allt på plats perfekt och det låter inte bara som deras bästa stunder under 00-talet utan även som att de alla kollektivt utvecklats sedan dess, med en vacker rytm, melodi, och kanske albumets bästa text. Sist men inte minst The Heavy Wing – albumets klimax – där Frusciante får sjunga en helt egen psykedelisk rock-refräng och finner kemi med Kiedis, som ger oss sina bästa texter och framträdanden på hela skivan. Låten lyckas bli en av de vackraste stunderna i hela Chili Peppers katalog.
Flea och Chad Smith finns det egentligen inte så mycket att säga om; Flea har vid det här laget etablerat sig som en av världens bästa basister genom tiderna och Chad Smith är en grym trummis. Flea får förvisso ta mer plats än han tidigare fått under Frusciante, men det lyckas tyvärr inte rädda majoriteten av dessa 73 minuter av radiorock från att låta som… just det. Tråkig radiorock.
Nä. Unlimited Love har för många låtar, är för tråkigt, och har för usla texter. Synd att Frusciante inte skapar rockmusik i sina soloprojekt längre, för med hans känsla för innovation hade han med Flea kanske kunnat skapa rockmusik menad för 20-talet. Men det händer inte på denna skiva. Unlimited Trash, alltså.
