Laundry Day

Two Year Vacation

Ironiskt nog verkar det inte som att Göteborgsbandet Two Year Vacation någonsin tar semester. Med de senaste årens kontinuerliga flöde av låtsläpp har bandet allt annat än legat på latsidan, och redan nu följer de upp fjolårets debutalbum med det färgsprakande Laundry Day. Bandet som tycks ha samlat på sig mer utländsk än inhemsk uppmärksamhet har främst blivit uppmärksammade för deras medryckande, drömmande och dansvänliga indiepop, och som på beställning är Laundry Day en nästan 40 minuter lång kavalkad av just sådana låtar. 

Redan på öppningsspåret Getaway skyltar bandet med sin starka förmåga att kunna skapa intresseväckande och livlig popmusik, vars melodier både kommer kräva tid och energi av lyssnaren att skaka av sig… om man nu av någon anledning skulle vilja det. Ambitionen tycks i alla fall vara att sätta små glimtar av färg på bandets gråa hemstad Göteborg — vilket bandet lyckas med på ett helt utomordentligt sätt. Detta eftersom de till skillnad från en klar majoritet av stadens band skiftar fokus från motvinden, tristessen och den gråa betongen till sena sommarkvällar, road trips och paraplydrinkar. Deras somriga indiepop som kanske mest kan liknas vid boy pablo, eller en mindre punkig variant av Circa Waves, är även på debutuppföljaren det solklara temat, och med detta gör de minst sagt ett tappert försök med att rent figurativt sätta färg på den tråkiga vardagen som pågår utanför våra fönster.

Sedan fortsätter skivan mer eller mindre på detta spår. Låt efter låt präglas av funkgitarr, upplyftande och catchiga melodier och en välbehövlig mañana mañana-känsla. Vi ser inte röken av några genreöverskridande laborationer, byten av teman eller någonting som inte är pojkrumsindie. Two Year Vacation verkar även på detta album vara trygga i vad de gör och vad de är bra på, och om man ska vara helt ärlig så gör de faktiskt rätt i det. Samtliga av albumets elva låtar är som klippta och skurna till att bli den typen av sommarplågor man faktiskt älskar. Hitpotentialen är, låt efter låt, skyhög. Den dansvänliga indiepopen bryts ibland av med något mer avslappnade låtar som Never Been To Paris och titelspåret själv, vilken är välkomnade avbrott. Men oavsett om låtarna har en mer chill vibe eller om de rent av är kaxiga som singeln Django, är varje låt ett helt självklart exempel på popmusik, fast på sitt sätt.

Såvida du inte fullkomligt avskyr somrig indiepop är det faktiskt väldigt svårt att tycka någonting annat än gott om denna skiva. Den är inte revolutionerande på något sätt och den har inte heller någon som helst ambition att krångla till den klassiska semesterviben. Men den lyckas perfekt med det den försöker göra, och i Two Year Vacations fall verkar det vara att visa sig från sin allra bästa sida.