Troubled Paradise

Slayyyter

Genren hyperpop har gagnat allt mer momentum det senaste året, och inte är det konstigt med tanke på att alla musikaliska uttryck snart känns utforskade. Hyperpopen blandar, överdriver och tvekar aldrig. Den personifierade hyperpopen skulle skrattat uttrycket “Less is more” i ansiktet för att sedan dra ett gammalt hederligt kalsongryck på den som sa det. 2021 började dock på sämsta tänkbara sätt för genrens ascendens då en av de mest framstående profilerna inom genren, SOPHIE, tragiskt gick bort i en fallolycka, 34 år ung. 

Amerikanska Catherine Slater, mer känd som Slayyyter, twittrade kort efter bortgången att SOPHIE var den som gjorde hyperpopen till vad den är idag, och att hon utgjort en stor inspirationskälla till Slayyyters eget skapande. En artist vars karriär, precis som SOPHIEs, startade på Soundcloud och som sedan tagit fart efter det självbetitlade mixtapet Slayyyter. Mixtapen hyllades för dess maximalistiska och elektroniska tappning på Britney Spears och tuggummipop. Trots det fanns det mer att önska av mixningen; även om den ofta burkiga och obalanserade produktionen förmodligen var avsiktlig, funkade det bättre på vissa låtar än andra. Nu är Slayyyter tillbaka med sitt officiella debutalbum Troubled Paradise, och det som signerad artist på Fader Label tillsammans med bland andra Clairo.

På albumets inledande spår hörs det direkt hur produktionen är fylligare och mer mångbottnad. Self Destruct, producerad av Wuki, har tydligt hiphopinspirerade verser, som härligt och kaosartat exploderar i en dubstepliknande refräng till en åmande Slayyyter. Venom är i kontrast mer avskalad där den största delen av låten drivs av sporadiska beats. Vilken tonart vi är i här? Det kan hon förmodligen inte själv svara på. Men melodierna är inte det som imponerar, snarare att hon lyckas skapa en följsam enhet av icke identifierbara element som samtidigt känns spännande att lyssna på. 

Efter den mer melodiska och extremt explicita Throatzillaaa, där hon bland annat sjunger “I let him eat the fish like Nobu”, introduceras lite nya inslag på Dog House. Här finns tydliga referenser till ballroomkulturen och dess musik, för att dra den mest igenkända liknelsen hörs likheter i produktionen till RuPauls Call Me Mother. Ordvitsigt värre blir det när Slayyyter kaxigt rapsjunger om någon som är “busy runnin’ with bitches” och att han ständigt är “in the dog house”. Narrativet i texterna är ofta ganska svårt att hänga med i, men det speglas i den kaotiska ljudbilden vilket gör förvirringen mindre påtaglig. Butterflies… låter också inspirerad av dragscenen och 90-talshouse och knyter samman delen snyggt, men en liten besvikelse infinner sig över att inslaget tar så pass lite plats på albumet.

Singlarna Troubled Paradise, Clouds och Cowboys följer därefter, vilket ger en något bisarr insikt. På albumet känns låtarna ganska tama jämfört med när de som singlar stod på egen hand. Inte för att de inte tar ut svängarna lika mycket i hyperpopens anda som övriga spår, singlarna är uppenbart mer renodlade poplåtar än de föregående (med lite tidsenlig poprock på Cowboys också). Det är snarare placeringen av spåren i följd som blottar Slayyyters inkonsekvens på debutalbumet – låtarna bidrar egentligen inte med så mycket till albumet trots att de på förhand var starka singlar. Titelspåret är en fantastisk låt, men samtidigt låter det i jämförelse med tidigare spår som en alltför svag pastisch på redan befintlig popmusik för att den ska bli intressant.

Därefter låter det nästan som att drivet till att släppa ett debutalbum var starkare än de musikaliska ambitionerna. Efter den banala Serial Killer som handlar om att en kille är en seriemördare (jaha) fortsätter Slayyyter med poprockinslagen på Over This!. Här är frågan om tidigare Cowboys hade behövts överhuvudtaget, eftersom Over This! är exakt vad Cowboys försöker vara. Villain återgår till hyperpopen, men når inte till den briljans som första halvan av albumet besitter. Albumet avslutas otippat nog med gitarrballaden Letters. En finstämd ballad där snygga elektroniska element vävs in och sväller till en allt större ljudbild, tills albumets slutsekunder tonar ut i samma gitarrplinkande som inledde låten. Under låtens gång hinner man dock glömma bort att detta faktiskt är avslutningen på ett hyperpop-projekt: låten är, trots den snygga produktionen, allt för identitetslös för att tillhöra samma Slayyyter som inledningsvis sjöng “He call me throatzilla, I suck a dick so killer” på Throatzillaaa.

Första halvan av Troubled Paradise är dynamisk, dramatisk och exakt så fanatisk som man hade hoppats att Slayyyter skulle vara på sitt debutalbum. Den andra halvan lämnar en hel del kvar att önska, men trots det hörs det att hon är en av genrens allra starkaste löften – och en av dem som kommer bära hyperpopens fana högt efter SOPHIE.

Bästa spår: Dog House, Self Destruct