TRAPEN TILL RADION

ADAAM

“Betonghiphop, ingen jävla keff topplistpop”, löd det dundrande mantrat på AKIs låt Betonghiphop från 2015. På samma låt gjorde en 13-årig ADAAM sitt första inspelade framträdande, och inte visste väl någon då att lillkillen från Märsta skulle stå i framkant när betonghiphopen och topplistepopen blev en och samma. Det är en förändring som ADAAM onekligen har märkt av själv – det basuneras ut i självaste titeln på rapparens kaxiga tredje album TRAPEN TILL RADION. Visst spelas ADAAM nu på radio, men än mer anmärkningsvärd är rapparens status på streamingtjänster: på Spotify står han axel mot axel med Miriam Bryant och Håkan Hellström om man räknar antalet lyssnare i månaden. I efterföljden av förortshiphopens segertåg står ADAAM tveklöst kvar som en av de största vinnarna. 

I det nya albumets bästa stunder är det verkligen inte svårt att förstå varför. När ADAAM är som mest övertygande förkroppsligar han det ungdomliga övermodet som gör mycket av den bästa hiphopen så medryckande. En annan stor glädje är att albumets produktioner genomgående är bra mycket mer färgglada än de livlösa gitarrslingor och Marseille-influerade trummor som präglat mycket av den svenska mainstreamhiphopen i några år nu. Istället rör sig ADAAM och hans kollaboratörer mot gungigare skapelser. Kombinerat med att ADAAM ända sedan debuten verkar ha fötts med ett öra för tuggummiflows gör det TRAPEN TILL RADION till ett väldigt kul album att lyssna på. 

När alla dessa pusselbitar faller på plats är TRAPEN TILL RADION bland den mest underhållande svenska hiphopen som har släppts i år. Höjdpunkterna är många. Till exempel NBA ADAAM, där rapparen praktiskt taget hoppar ut ur högtalaren med punchlines och pondus. Även den smått överraskande men triumferande Tjuvjakt-collaben TAGGTRÅD landar som den ska. Eller tvillingspåren FRESH och GANG, där ADAAM glider friktionslöst över modern funk respektive garage. Bäst är kanske ändå det obligatoriska VC Barre-samarbetet ROCKARE, där Yei Gonzalez ger Märstaduon den perfekta åbäket av dånande gitarrer och studsiga trummor att leka rövare över. 

Det ska sägas att ADAAM inte riktigt är en fullkomlig artist än, något som inte minst märks av på albumets stora hitsingel 17. Det är en låt som kombinerar två av hiphopens just nu allra största trender: ett jersey club-beat och en nostalgisk sampling denna gång via en Veronica Maggio-klassiker. På pappret hade det kunnat bli riktigt spännande, men resultatet är halvhjärtat. Här fanns chansen att blåsa nytt liv i en tidlös svensk uppväxtskildring genom ett helt annat perspektiv, men eftersom att verserna är så vaga och ospecifika känns det snarare som ett (lyckat) försök på enkel radiohit. Samma sak gäller på efterföljande Ride With Me. Det är lätt att sköljas över av rena endorfiner när ADAAM levererar en svensk tolkning av en Nelly-klassiker, men återigen känns verserna som de åker snålskjuts på en euforisk refräng som redan sitter i nerverna hos dem allra flesta. ADAAM säljer sig själv billigt när han lånar klassiska refränger rakt av, speciellt då han visar att han är mer än kapabel att själv skriva starka hooks flera gånger på albumet. 

Överlag är albumet som svagast när ADAAM rör sig in i mer melodiskt territorium, som även är fallet på introt GRESSET och outrot FET HUS. ADAAM är som bäst när han helt enkelt får flowa fritt och spotta raka rader – där har han potential att bli en av de bästa i Sverige när vi snackar poprap. TRAPEN TILL RADION är ännu ett självsäkert steg framåt för en ung artist som fortfarande har en del kanter kvar att slipa.