Recension: The White Lotus säsong 2
Mike Whites tragikomedi The White Lotus är tillbaka. Den här gången rör vi oss närmare kontinenten och får följa mestadels nya karaktärer när de intar ett White Lotus-hotell i Sicilien. Med detta blir serien en antologi. Precis som förra gången inleds serien med upptäckten av en död kropp innan vi hoppar tillbaka till en vecka tidigare. Detta är alltså, till viss del, ett mordmysterium.
Hedonism + moral = ?
Förbered dig på lika naiva och odrägliga snobbar och lika chockerande scener som den scenen i säsong ett. Japp. Inga spoilers, men… Här finns scener som är lika sjuka och absurda som de är tragiska.
Den välbärgade överklassens förfall visas upp. Temat kretsar kring ledorden makt, sex och pengar, och representeras genom de karaktärer vi får följa under sju avsnitt. Det är inte säkert att det är just dessa tre faktorer som Mike White valt att utgå ifrån vid skapandet av varje säsong, men om det är fallet så handlar säsong ett om pengar och makt och säsong två om sex och även där, dess relation till makt. Lust, frestelser och otrohet — under ungefär en vecka följer vi hur samhällseliten lever sin hedonistiska livsstil i gränslandet mellan rätt och fel. Och bara för att de är rika, så är de inte fria från konsekvenserna av att leva med sina beslut.
Odrägliga, men relaterarbara
The Sopranos och Succession är exempel på serier som följer rika människor som i sin natur inte är bra personer, om än onda. The White Lotus är inget undantag. Det som skiljer sig är dock att karaktärernas odräglighet är nästan för realistisk, och det blir därför svårt att heja på någon av dem. i är mer komplexa än sina brister, men det är just deras brister som är i fokus — och om tittaren önskar sig en protagonist som i sitt hjärta har goda avsikter, då är det inte rätt serie att titta på.
Serien må marknadsföras som ett mordmysterium, men det som är spännande, om läskigt, är inte den överhängande kunskapen om att minst en utav karaktärerna kommer att dö, utan att dessa karaktärer är rätt vardagliga. Du vet precis vilka de är. Du kan på rak arm nämna minst en person – en farbror, en chef, en svägerska, en kollega etc – som påminner om någon utav dessa personer. Eller så ser du det allra läskigaste – dig själv.
Värdig uppföljare
Säsong två av The White Lotus är en värdig uppföljare som gräver djupare ner i mänsklighetens natur och brister. Instinktivt går ju tankarna till dess föregångare, och det är svårt att inte jämföra dessa två, men trots att säsongerna kretsar kring likadana miljöer och människor, är det två olika berättelser.
Båda säsonger visar hur de rika tenderar att utnyttja andra, men på olika sätt. Säsong ett fokuserar på hur den utsatta hotellpersonalen hittar sätt att göra uppror mot överklassen, medan säsong två visar hur de utsatta hittar överlevnadsstrategier i vetskapen om att de blir utnyttjade. Det summeras bäst genom det Meghann Fahys karaktär Daphne säger, frun till en excentrisk miljonär vars äktenskap på ytan verkar perfekt, men som präglas av lögner och sår: ”Vi gör vad vi kan för att inte vara offer”.
På tal om Fahy — den som varit insatt i vad andra har sagt om säsongen kan onekligen ha missat de lovord som sagts om skådespelerskan. Det förtjänar hon. Det finns mycket som redan sagts om hennes prestation, men en sak som bör belysas är hennes förmåga att förmedla dialog utan att säga något. Precis som i scenerna i Gudfadern, där Al Pacinos karaktär kontemplerar över svåra beslut — som hur han bör hantera ett brutalt svek från en familjemedlem, eller hur han ska hålla ihop familjeverksamheten efter sin fars bortgång, så förmedlar Fahy en hel tankeprocess med starka känslor som hålls tillbaka bara genom en blick.
The White Lotus andra säsong får tittaren att än en gång undra vad man hade gjort med en förmögenhet, och hur långt hedonism kan sträcka sig inom omkretsen av ens moral. Hur långt kan man följa sina impulser tills man har gått över en gräns? Och hur mycket pengar och makt krävs det för att dölja sina misstag?
Vi får konfronteras med dessa frågor, men samtidigt skratta och chockas över vad dessa karaktärer gör för att både dölja och upprätthålla sin livsstil.
