The Strokes levererar en svårslagen start på festivalsommaren
Det duggar över Rosendal. Vädret har varit relativt skonsamt denna kväll i början av sommaren, då Rosendal Garden Party har haft premiär med The Strokes som första headliner.
Området är litet, och trots de vilt långa matköerna som uppstått i brist på täckning, och Clairos avbokning sista minuten på grund av ett Covid-fall, kan man nog konstatera att Rosendal, med sina fyra artister på en scen, levererade en trevande men lovande start. Det råder i alla fall ingen tvekan om att den efterlängtade spelningen från amerikanska The Strokes tillfredsställde publiken, som inte visade några tecken på frustration över festivalen.
Julian Casablancas och kompani anländer en dryg halvtimme sent. Men det verkade bara vara förväntat, som en redan lusläst del av innehållsförteckningen för de fem New York-rockarna. När de går på scen gör de det med en klassisk aura som är svår att få en känsla av på deras skivor. Man har hört myterna om deras coolhet, och två decennier in i bandets karriär lyckas de gå på scen och skapa något som endast går att uppleva live, en förlängning av gruppens gitarrdrivna indierock.
Det är svårt att sätta fingret på vad exakt det är – Albert Hammond Jrs outfit ser farligt nära ut att vara tagen från en trött H&M-reklam. Trots Casablancas något slitna närvaro på scen lyckas han undvika att framstå som en riktigt trött rocklegend med sina glory days bakom sig. Setlisten blandar gammalt och nytt – bangers plockas smakfullt från paradskivan Is This It för att undvika att bandet bara spelar stora hits från 00-talet, samtidigt som fans tillfredsställs med New York City Cops och fantastiska Hard To Explain. Pandemiskivan The New Abnormal plockas det tungt men träffsäkert från, med The Adults Are Talking och Brooklyn Bridge to Chorus; playlistfavoriten Selfless exkluderas medvetet, detsamma gäller massiva Last Nite från tidigare nämnda Is This It. Det hela blir en smakfull blandning som får bandet att kännas fräscht och medvetet, och ger precis rätt till både diehards och mindre insatta fans samtidigt. Främst av allt undviker bandet risken att framstå som en gammal rockkliché. Kemin med publiken, och faktumet att alla där är där just för det, får jeansjackorna att se fräscha och tighta ut.
Det körsbärsplockade setet och det till synes spontana mellansnacket får den satsiga ljusshowen att inte kännas överproducerad; varenda låt får en helt egen produktion med olika färger, visuals och lampor som pulserar i takt med musiken. 3D-animerade trappor, tecknade animationer och sprakande ljus i takt med musiken syns på alla scenens skärmar, som under vissa låtar används sparsamt för att skapa en otroligt vass dynamik under setets gång. Det hela tillsammans med mellansnacket och entusiasmen från publiken får bandet att snyggt balansera en punkig men elegant närvaro, trots att den enda medlemmen som gör mer än att nicka på huvudet ibland är Hammond Jr. med en liten, osatsig, dans.
Publiken sjunger med på minnesvärda textrader, refränger, och hela gitarrmelodier. Det dansas hejvilt. Casablancas står still och rör sig väldigt lite, men lyckas etablera sin signaturmässiga scennärvaro och distade mickljud. Han verkar vara fyra bärs in halvvägs genom setet när han skämtar om sina bandmedlemmar och låtarna de spelar, mer och mer excentriskt under kvällens gång med sitt charmiga New York-iga mummel. När han sjunger själv mot slutet av setet hörs en diskret autotune som uppenbart inte märks under bandets riviga arrangemang. Men det gör ingenting. Peaken av Casablancas kavalkader är antingen när han skriker ’Fuck Youuuuuuu!’ från ingenstans i mitten av ett längre mellnsnack, eller när han sjunger impromptu i början av bandets encore, medan han halvhjärtat försöker få upp sina bandmedlemmar på scen igen för att spela Ode to the Mets och kvällens sista låt Take It Or Leave It. De flesta kanske kom för Reptilia och Someday, men alla gick därifrån med känslan av att indierock-drömmen lever kvar.
Efter spelningen hamnade de tekniska problemen med festivalen i skuggan av spelningen. The Strokes, och därmed också Rosendal Garden Party, lyckades avsluta denna onsdagskväll på en god not och ge en festivalhungrig publik ett efterlängtat besök av The Strokes, som inte besökt Sverige på över tio år. Kanske var det på så sätt en lätt publik att tillfredsställa – men att detta var en svårslagen start på festivalsommaren råder det ingen tvekan om.
