the record

boygenius

2018 slog indiejättarna Phoebe Bridgers, Julien Baker och Lucy Dacus ihop sina krafter och skapade bandet boygenius. Drömmen bleknade dock snabbt när trion efter att ha släppt sin första (och enda) EP boygenius inte gav ifrån sig något mer än radiotystnad under fem års tid. Deras egna solokarriärer blomstrade och tog fart under tiden, men projektet fick ligga i byrålådan. Som en strimma ljus i den tunga vintern avslöjades det dock att bandet skulle återförenas i början av 2023. Nu är det äntligen här: det efterlängtade debutalbumet the record.

Lyssnaren välkomnas in till ett musikaliskt rum med en scen i golvhöjd, albumets första låt Without You Without Them är helt a capella och intim. Väggen mellan lyssnaren och bandet försvinner då det känns som att rösterna befinner sig i rummet med en, det raspiga och omixade soundet river barriären. Låten följs av den råa soft-punklåten $20 där sången leds av Baker och fylls på av Bridgers och Dacus. Låten accelererar ut i ylande skrik och hårda slag på trummorna, det finns en enorm känsla som läcker mellan tonerna och man njuter av att få hänge sig det röriga och kaosartade. 

Det är mycket som känns igen från bandmedlemmarnas egna solokarriärer, till exempel låten Emily I’m Sorry som känns väldigt klassisk för Bridgers låtskrivande. En vemodig gitarr, mjuka elektroniska inslag och dov bas sköljer över en. Texten är blottande och textjaget erkänner sina egna misstag, Baker och Dacus blir stöttepelare som med sina stämmor fångar Bridgers toner. Det är något väldigt vackert i hur de lyckas göra bandets röst karaktäristisk utan att medlemmarnas egna röster suddas ut, och denna låt är ett bra exempel på det då den lyckas bli egen för bandet och samtidigt så Bridgers som den kan bli. Albumet träder in i ett flyktigt minne om barndomen och smärtan i att lämna den bakom sig i låten True Blue. En lyriskt utsökt låt med fraser levererade så väl att de ger lyssnaren rysningar: “And it feels good to be known so well / I can’t hide from you like I hide from myself”. Låten består av en perfekt blandning av relaterbara fraser och personliga inslag som ger den ett väldigt starkt bett. Den Simon and Garfunkel-klingande låten Cool About It håller samma grepp om lyssnaren som låten innan, och det känns som att trion tar varandra till nya höjder.

Country-stuket dröjer sig kvar i låtens sjätte spår Not Strong Enough, den inlevelsefulla svedan tillåter lyssnaren att gotta ner sig i sin självömkan. Texten beskriver känslan av att inte vara bra nog för den man älskar och överöser lyssnaren med väldigt smöriga fraser som ger precis samma effekt som smör: gör allt godare och oemotståndligt. Vi träder in i albumets andra halva med balladen Revolution 0, lyssnaren trasslar lätt in sig i de flytande stråkarna och fraserna som suger luften ur en: “I don’t wanna die, that’s a lie / But I’m afraid to get sick / I don’t know what that is”. Spåret följs av den korta och texttunga Leonard Cohen som blir ännu ett slag i magen.

Tempot plockas upp igen med låtarna Satanist och Anti-Curse som har en 2000-talsinspirerad pop-punk-känsla, ett sound som funkar för trion men stundvis blir en aning för generiskt. Låtarna blir dock sköna lättsamma pauser innan vi dyker under ytan med We’re In Love och Letter To An Old Poet. Det avslutande spåret känns som en (mar)drömsfrekvens med vibrerande och flytande toner, texten är skrämmande och verklig och lämnar lyssnaren med en tystnad högre än någonsin. 

Att döpa ett album till the record är både kaxigt och modigt då det antyder att det ska vara något ikoniskt. Boygenius har skapat en hybrid av sina musikaliska krafter, ett oslagbart och mäktigt väsen. Musiken är skapad med hjärta och lekfullhet, en kärlek för musiken och tillit till varandra som reflekteras i både text och produktion. Även om musiken ibland kan gränsa till aningen typisk för sin genre och klyschig så är linjen tunn då det också är just denna cheesy, varma, utsökta insida som gör albumet så älskvärt. Titeln känns därför helt rättfärdigad.