Recension: The Northman
Vi befinner oss i en hemskt trevlig tid på året. Värmen kommer tillbaka, solen är uppe allt längre. Vinterkläderna byts ut mot någonting lättare och bara det gör väl att energin höjs några snäpp. Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor, liksom. Inte borde jag sitta och skriva någonting nu. Snarare borde jag väl gå ut och – men vänta, vad är det jag hör? Kan det vara tveksamma accenter och apokalyptisk strupsång? Ah, det är självklart Robert Eggers The Northman som vandrat in i den idylliska våren. Med sina karga, bleka filmer kanske mer av en oktoberregissör i mina ögon än en filmskapare för våren, men det känns fel att klaga när god mat ställs på ens bord.
Så, låt oss än en gång samlas för att ta del av en historia från en tid för längesedan med lika stora inslag av minutiös autenticitet som mysticism. Den här gången handlar det dock inte om The Witchs häxor i skogen eller galenskap på en fyr som i The Lighthouse. Istället riktar Eggers i The Northman blicken mot en viking ute efter hämnd, med sin historia baserad på den fornnordiska folksagan om prins Amleth (som för övrigt William Shakespeares Hamlet också tagit inspiration från).
I Eggers variant av sagan inleds berättelsen med med nämnde prince Amleth (som barn spelad av Oscar Novak) och hans mor Gudrun (Nicole Kidman) som välkomnar hem kung Aurvandil (Ethan Hawke) efter hans senaste slag. Aurvandil har blivit svårt skadad och är medveten om att hans tid kvar på jorden är begränsad och bestämmer sig för att börja förbereda Amleth för sin framtida plats på tronen. Det hinner dock inte gå lång tid innan Aurvandils oäkta bror Fjolnir (Claes Bang) beslutar sig för att själv ta tronen och mördar sin kung. Han misslyckas dock med att ta livet av Amleth som flyr från sin hemö och svär att en dag hämnas.
Många år senare har Amleth (nu spelad av Alexander Skarsgård) tagits in och blivit del av ett vilt band av vikingar som reser från by till by för att plundra, mörda och få tag på slavar att sälja vidare. Efter en av dessa räder konfronteras Amleth av en sierska (Björk) som inte bara känner till hans kungliga förflutna utan också avslöjar att ödet redan bestämt för honom att han snart kommer få uträtta sin hämnd. Bara dagen senare får Amleth höra om slavar som ska skickas till Fjolnir, som nu blivit av med sin titel och tvingats fly till Island. Sagt och gjort förklär han sig till slav, smyger ombord på båten och påbörjar resan mot att en gång för alla få konfrontera sin farbror.
På sätt och vis levererar The Northman precis det som går att förvänta sig av en Robert Eggers-film med sitt sätt att fokusera på de små detaljerna. Från kläder, till båtar till arkitektur och bara allmänt beteende olika klasser emellan. Såg fornnordiska samhällen och folkgrupper ut på det här sättet? Oklart, men Eggers säljer in det nog väl för att det ändå ska kännas helt trovärdigt. Som alltid imponerar han också genom att inom sin så trovärdiga kontext också föra in inslag av tydlig magi utan att den där känslan av realism försvinner eftersom filmen i sig aldrig behandlar sina mystiska inslag som någonting annat än en naturlig del av dess värld.
Likt både The Lighthouse och The Witch är det också när The Northman verkligen går fullt ut med det något bisarra, inte alltid helt förståeliga och mycket mardrömslika som den är som allra mest effektiv. Både för att placera tittaren inne i Amleths mörka sinne men också för att det egentligen bara är i dessa stunder som filmen verkligen vågar släppa taget om tittarens hand och bara putta ut en i det okända där det är obehagligt, känns lite farligt, men där det till slut bara är att acceptera sitt eget famlande i mörkret efter någon tydlighet och istället börja ta in stämningen till fullo. Surrealismen är inte alls lika intressant och tankeväckande som i Eggers tidigare filmer, men å andra sidan slår dessa stunder i The Northman riktigt hårt mot alla sinnen på ett sätt som hans tidigare filmer aldrig gjort. Det är mer rått, intensivt och till synes ohämmat på ett sätt som känns ända in i märgen och kan vara lite överväldigande till en början, men leder också till några riktigt häftiga stunder för den som kan ta emot och acceptera dem.
Tyvärr, måste det väl sägas, så är The Northman dock allt som oftast en ganska konventionell hämndfilm. Visst får vi stunder där Willem Dafoes avhuggna huvud pratar demoniskt om mytiska svärd, men allra mest spenderas tiden med Amleth som bara väntar på att få mörda Fjolnir. Ibland dyker också Anya Taylor-Joy upp som slaven Olga i en rätt bortkastad roll där hon mest existerar för att ligga med Amleth då och då, alternativt prata om väntandet på hämnden. Det är väl ingen direkt katastrof att följa den pågående intrigen och nog sker det några oväntade vändningar här och där, men den som går in i The Northman med en tanke om någon otrolig handling lär bli besviken. Den får jobbet gjort, men absolut inte mer än så till skillnad från tidigare Eggers-filmer där intrigen alltid sammanvävts med en intressant undertext där det finns mer att hämta ut. Här är det mer ”dålig människa vill hämnas på annan dålig människa i vikingatid”, och till synes inte mycket mer än så.
Stämningen har väl alltid varit viktig i Eggers filmer, men den tar verkligen taktpinnen i The Northman. Snarare än en film att tänka på är den någonting som bäst bör tas in och kännas. Se den här otroligt detaljrika värld Eggers bygger upp genom det oerhört vackra fotot på den lika vackra isländska landsbygden. Känn varenda svärdshugg, vibrera med strupsångens olycksbådande toner, drunkna i den mardrömslika atmosfären när den väl infinner sig. Inte direkt trevligt och trivsamt kanske, men när allting klickar och filmen bara tas in utan någon större tanke så blir också upplevelsen riktigt stark. Sedan är det visserligen väldigt lätt att tas ur den. Framför allt i början när man ännu inte vant sig vid att alla skådespelare provar på sin egen variant av ”engelska fast med fornnordisk touch” och inte alla lyckas helt klockrent. Eller senare i filmen när Amleths väntande nästan når någon slags parodisk nivå av skäl som görs tydliga i filmen, men som inte känns mindre dumma för det. Eller när – alltså, The Northman har problem, men här och där uppstår magi som slår mot sinnena på ett sätt som få filmer idag gör. Mitt i sitt gravallvar innehåller den också två halvnakna män i blodig strid på en aktiv vulkan så, jag menar, det är klart att den bör ses
