Recension: The King of Staten Island
Om 100 år när domedagssekter bildats för att erkänna Judd Apatow som sin tids störste auteur, vilka kännetecken är det då som främst kommer beskriva hans oeuvre? Med filmer som The 40-Year-Old Virgin, Knocked Up och Trainwreck lär det väl vara något i stil med ”filmer om vuxna barn som måste lära sig att växa upp i filmer som kunde varit väldigt bra men som av någon anledning alltid är kanske 10-20 minuter för långa”.
Med detta mönster i bakhuvudet är det inte helt oväntat att han nu i sin första icke-dokumentära långfilm på fem år valt att göra The King of Staten Island – en bra men lite för lång historia om ett vuxet barn som måste lära sig att växa upp. Samtidigt är det här inte en så förutsägbar film som den på pappret kan verka. Visst har den ungefär samma händelseförlopp som alla Apatow-filmer, men istället för att skruva upp humornivån som hans filmer vanligtvis gör, går The King of Staten Island snarare en mer dramatisk väg.
Kanske har det att göra med Pete Davidson, ståuppkomikern och Saturday Night Live-skådespelaren som spelar huvudrollen och skrivit manuset. Davidson är inte rädd för att vara brutalt ärlig om motgångar i sitt liv och mycket av det han berättat om sin uppväxt går att se även i denna fiktiva historia. Nästan till så hög grad att det går att fundera över varför hans karaktär inte bara heter Pete Davidson istället för Scott Carlin.
Likt Davidson är Scott en ung man vars liv stannat upp på grund av traumat av att som barn ha förlorat sin brandmannafar i en olycka. Det i kombination med diverse diagnoser har lett till att han hoppat av high school, i vuxen ålder bor kvar med sin mor (Marisa Tomei) och mestadels sitter hemma och röker på medan han tittar på skräckfilm eller spelar tv-spel med sina kompisar. Där fiktionen skiljer sig från verkligheten är Scotts och Davidsons olika sätt att uttrycka sig själva. Där Davidson har humorn drömmer Scott istället om att kunna bli professionell tatuerare och övar regelbundet på sina vänner med blandade resultat.
En dag tatuerar Scott en nioårig pojke, vilket leder till ett argt samtal med pojkens far Ray (en strålande Bill Burr), som likt Scott hålls tillbaka av sina egna problem och har svårt att kontrollera sin ilska. Scotts situation blir inte bättre av att hans mor kort senare börjar dejta Ray.
Med denna lugnt tragikomiska premiss bygger Apatow och Davidson någonting som både känns väldigt typiskt de båda, men också ger känsla av tidig Richard Linklater (tänk till exempel Dazed & Confused) i det sättet The King of Staten Island väldigt passivt rör sig framåt och kanske mer siktar på att visa upp en specifik stund av livet utan att göra det sexigare än vad det är. Vad vi får se här är människor som lever sitt liv, och mycket mer spännande än så är det inte. Självklart finns coming of age-filmens klassiska formativa stunder, men de behandlas egentligen aldrig som någon stor sak.
Den här naturalismen fångas väldigt bra av framför allt Davidson själv. Han är inte en speciellt bred skådespelare, men hans genomgående torra manér genom hela filmen ger en slags trovärdighet till Scott som är fast i sig själv och det förflutna, oförmögen att riktigt hitta en väg framåt på egentligen något plan. Han kan inte släppa faderns död, inte hänge sig åt några projekt och förnekar sin uppenbara kärlek gentemot barndomsvännen Kelsey (Bel Powley). Så många känslor som alla fastnar i dörröppningen och leder till en frustrerad, förvirrad och till synes ständigt ointresserad ung man.
Tyvärr lider The King of Staten Island av att den förlorar sitt fokus en bit in och att Judd Apatows spenderar så mycket tid på fel saker att det i stundtals känns som en helt annan film. Med sina 137 minuter är filmen egentligen inte för lång för vad den vill berätta (även om den självklart kunnat trimmas ganska smärtfritt här och där), men på tok för mycket av den tiden läggs på Scotts tid tillsammans med några brandmän. Här börjar filmen dels kännas som rekryteringsreklam för den amerikanska brandkåren, dels ömsar den bort väldigt mycket av det socialrealistiska som hittills gjort berättelsen till vad den är. Det blir lite för glatt och tillrättalagt, och även om det är kul att se Steve Buscemi säga några bevingade ord då och då hade en stor del av tiden kunnat läggas på annat. Till exempel fler scener som fördjupar Kelseys karaktär hade inte skadat.
Resultatet av detta är ett slut som visserligen är väldigt fint men inte känns helt förtjänt. Det känns snarare som fortsättningen på vad filmen borde varit innan brandmännen avbröt den ett tag, alltså Scotts svåra resa mot att slutligen acceptera sig själv, och det krävs ett ytterst krystat scenario för att i slutändan nå dit. Filmens ton trogen besvaras inte alla potentiella frågor om framtiden vilket är bra, men jag önskar att det föranletts av någonting mer naturligt och i ton med den stora majoriteten av filmen.
Som komedi betraktad är The King of Staten Island också oväntat misslyckad sett till namnen inblandade. En del skämt är relativt lustiga, men filmen når aldrig upp till några speciellt höga höjder och ofta distraherar humorn mer än den tillför. Samtidigt är det kanske del av vad som gör denna ett så passande porträtt av en generation som lever i en ny värld men fortfarande förväntas leva utifrån den gamla världens regler, om 20-åringar som torrt skämtar sig genom allting för att slippa ta itu med problemen som kommer med verkliga känslor.
Problem till trots – en sommar när ungefär det enda som släpps är mediokra Netflix-filmer är det svårt att inte rekommendera de allra flesta att sätta sig och kanske identifiera lite för mycket med en depressiv Staten Island-ungdom. Det här är inte tidernas, årets, eller kanske ens månadens bästa film, men den har hjärtat på rätt ställe och det räcker oväntat långt när det bultar så här hårt.
