The Crown Säsong 5 levererar en unik comeback från kvalitédippen i säsong 4
Rebecca Nicholsons recension av säsong 4 i The Guardian kallade The Crown för ”enormt underhållande television”. Två år senare attackerar samma tidning seriens femte säsong med recensionen ”Dags för showen att sluta för alltid” (Jack Seal). Det har stormat kring säsongen, och när avsnitten väl kom ut på Netflix var brittisk media minst sagt fientlig: Judi Dench var en bland andra som innan premiären anklagade den för att förvränga historien. Men på andra sidan Nordsjön har åsikterna om säsongen varit det motsatta. Johan Hilton ger den en femma och kallar det för ”lysande tv-dramatik”, Anna Hellsten ”lyxig högoktansåpa som gjord att sluka i avsnitt efter avsnitt”. Det var därför med stor nyfikenhet jag slukade alla tio avsnitt sökandes efter det som brittiska rojalister avskytt.
Säsong 5 måste förstås i kontext till sin föregångare. Trots The Guardians tumme upp, var den fjärde säsongen en stor besvikelse i mina ögon. I det första avsnittet utlovades ett episkt porträtt av de politiska strider som dominerade 80-talet: konflikten i Nordirland, gruvarbetarstrejken, Falklandsöarna, Sovjetunionen. I stället serverades avsnitt efter avsnitt av käbblande mellan Charles och Diana. Det hjälpte inte heller att karaktärerna verkade sakna någon intern drivkraft – vitalt för bra dramaturgi. ”Falklandskriget skildrades ju” invänder några av er nu. Visst, men i en extremt sexistisk tappning. Thatchers (Gillian Anderson) motivering till kriget i serien bygger på irrationellt moderlig längtan efter sin förlorade son – i stället för den politiska manöver det egentligen var. Här ansåg jag att seriens förfall hade börjat (i motsats till Karolina Fjellborg som anser att den först börjat nu). Med undantag för Breaking Bad är alla tv-serier dömda att förfalla – oftast efter den tredje säsongen. Ingen lyckas göra en comeback när det väl rullar nedåt.
Men det gjorde The Crowns femte säsong. Där fjärde säsongen försökte sig på att ge mer personliga berättelser och svängde fel genom att utlova politik har Peter Morgan i femte volymen valt att satsa fullt ut på det personliga planet. Trots att det var blandningen mellan storpolitik och familjedrama som definierade The Crowns recept från början är det nya fokuset en succé. Vi får också mer spridd bakelse än enbart Diana (Elizabeth Debicki) och Charles (Dominic West) ständiga gräl. Avsnitt tre, Mou Mou, är bland det bästa The Crown har producerat, och det handlar inte ens om kungafamiljen – inte direkt i alla fall. Likt en V. S. Naipaul roman utforskar avsnittet för första gången den symboliska makten i monarkin och det den brittiska koloniala kulturmakten ur ett utomstående perspektiv. Vi får följa den fattige Mohamed Al-Fayeds (Amir El-Masry och Salim Daw) lust efter erkännande av den brittiska eliten och den rörande historien om betjänten Sydney Johnson (Jude Akuwudike). Avsnittet behandlar inte heller ”de koloniserade” som en homogen grupp som väller ut antikoloniala slagord. Det är nytänkande för serien och djupt fängslande.
Vissa avsnitt gör felsteget att repetera det ständiga Diana och Charles tjatet lite för mycket. Valet att avsluta serien där det gjordes var också ett minus. Dianas skandaler må locka många tittare, men hennes död hade varit en naturlig punkt att sätta stopp för säsongen. Planen är fortsatt att den sjätte säsongen ska bli showens sista. Att vi inte har hunnit fram till augusti 1997 än gör mig rädd att den sista säsongen ska bli en långdragen och onödig mjölkning av hennes död och begravning. Jag ser hellre lösa berättelser om åren 2000–2022 än ännu en säsong med Diana. Dessa tillkortakommanden till trots fann jag ingen storslagen historieförvrängning som en tittare med två hjärnceller tar på allvar. Mycket av debatten kring The Crown har handlat om att ha en förvarnande text om att tv-serien inte speglar ”verkligheten”. Ytterst få ser på The Crown som ren fakta, på samma sätt som ingen läser Shakespeare och tänker att Rikard III sa och gjorde allt som återges. De som attackerat serien, Judi Dench inkluderat, framstår som nedlåtande rojalister som inte tror att ”massan” har tillräckligt vett.
Om inte berättelsen alltid är det fortsätter fotografin att vara utsökt. Varje bild får en att längta till den brittiska aristokratin. Känslan förhöjs av Martin Phipps musik. Tonerna fortsätter på det spår som Phipps introducerade i fjärde säsongen. Voices återkommer flera gånger, både i originalform och som en del av Gunpowder. På det sättet binds säsong fyra och fem ihop. Det skapar både en gemensam tråd och en kontrast mot resterande säsonger i att de känns moderna. Det gäller musiken i sin helhet, som präglats av att ljudet blivit mer och mer syntetisk. Höga betyg går också till alla skådespelare. Det är få produktioner som lyckas få ihop ett perfekt lag. Denna gång var det ingen som stack ut som opassande i sina roller. Debicki och Imelda Stauton (Drottningen) var särskilt fulländade i sina roller.
Jag kan medge att alla har rätt till sin egen smak. The Crown är inte allas tekopp. Att anse den fjärde säsongen bättre än den femte är dock att begå tjänstefel. I en ovanlig bedrift har Netflix lyckas med det omöjliga: att höja kvalitén på en serie efter att förfallet tycktes ha börjat. Det återstår att se om det också kommer att gälla seriens sista volym.
