& the Charm
Avalon Emerson
8
På sin DJ-Kicks-mix från 2020 gör Avalon Emerson en cover på The Magnetic Fields låt Long-Forgotten Fairytale. Låten, som följs av en mästarklass i genrefluid mixing, förvånar – Emerson, som är mer känd för att skapa omatchad techno och mixa sömlöst mellan stilar, ersätter de tunga basgångarna med ljuv sång om allt möjligt. Det experimentet gick tydligen så bra att hon nu släpper ett helt album med samma ljudlandskap. Efter att nästan ha gått in i väggen till följd av oändligt turnerande jorden runt blev Emerson tvungen att ta en paus och söka sig inåt i och med pandemin. Resultatet av två år utan klubb- och festivalspelningar blev ett kollaborativt projekt med frun och gitarristen Hunter Lombard, och vännen och cellisten Keivon Hobeheidar. Tillsammans skapar de albumet & the Charm, som är en kuslig, nostalgisk blandning av technons uppmärksamhet på detaljer och popens lätthet, och den bekräftar teorin att Avalon Emerson är bra på allt hon någonsin gör.
Precis som på DJ-setsen som amerikanskan förtrollat sin publik med lånar & the Charm inspiration från musik över hela genrespektrumet. Sandrail Silhouette låter som något Cocteau Twins skulle kunnat spela in en solig sommardag på 90-talet, Astrology Poisoning är lite triphoppig och jazzig, Dreamliner är en modernare version av den slags syntpop som återfinns i Emersons breda samling av mixar och remixar, och Hot Evenings breakbeat är i fas med den elektroniska musiken som hennes DJ-kollegor skapat på senare år. Och precis som Emersons mixande är produktionerna, skapade av albumets exekutiva producent Bullion, riktigt jävla tajta. Den somriga, luftiga och nästan naiva ljudbilden är lättsam. Trots en röst som knappt kan ta en ton blir detta album ändå ett nöje att ta sig genom, från början till slut.
Det Avalon Emerson är riktigt bra på är att känna till sina begränsningar, och sedan komma över dem. Hon är inte den första vokalisten som inte riktigt kan sjunga på ett album, men till skillnad från andra, mindre begåvade artister vet hon precis var hennes register ligger, och vilka ljud som bäst bär upp de eventuella bristerna i rösten. Lite lik Yaeji är hon på det sättet, men till skillnad från den sistnämnda hämtar Avalon Emerson inspiration från all musik i sitt ljudskapande. Med tanke på att hon har en galen bredd i sin musiksmak (säg mig en annan DJ som har lika en lika varierad Spotifyspellista som inte är Four Tet) kan hon bara dyka in i sin superdator till hjärna för att hitta det ljud som passar bäst till vilken idé som helst. Rösten som tappar ton vid minsta ansträngning blir istället en styrka för henne, och på & the Charm får den henne att låta charmig (no pun intended).
När singlarna till & the Charm släpptes ingav de inga högre förväntningar – jag hade inte hunnit förstå medvetenheten i den halvdana sången, och ljudbilden kändes lite för obekant. I sammanhanget av ett helt album blev jag dock motbevisad. Det som gjorde covern på Long-Forgotten Fairytale underbar var helheten av drömmig pop, skör sång och pondus av en artist som är otrolig på allt hon gör. Avalon Emersons medskapare delar en gemensam vision med henne, och allt de bidrar med – från instrumentation till låtskrivande – känns koherent och helt enkelt snyggt. Bullion lyckas fånga vibben som Emerson varit ute efter, och håller samman skivans 100 tankar, idéer och riktningar.
Allt det resulterar i ett konsekvent album med solklar känsla och identitet. Med glimten i ögat sjunger Emerson nästan klyschiga, meme-aktiga texter, som när hon utbrister the world is a fuck på Astrology Poisoning. Hon är trots allt den enda DJ:n i världen som öppnar ett HÖR Berlin-set med den ikoniska gorilla warfare-copypastan. Det finns en medvetenhet och en balansgång mellan seriöst och lekfullt, skört och distanserat, tekniskt och konstnärligt som genomsyrar & the Charm, och min inställning till släppet har snabbt skiftat från “men snälla, ge oss elektronisk musik bara” till “sluta aldrig göra drömmig pop”.