Recension: Taylor Swift – Folklore: The Long Pond Studio Sessions

Folklore var ett enormt kvitto på Taylor Swifts extrema popularitet. Utan någon traditionell marknadsföring blev dess existens känd sexton timmar innan release, och kunde ändå ha den största öppningsdagen någonsin för ett album av en kvinnlig artist på Spotify. Kanske hoppas hon på att den strategin kan replikera framgångarna, för lika mycket från ingenstans har Swift nu dykt upp på nytt med den egenregisserade Taylor Swift – Folklore: The Long Pond Studio Sessions, en ganska rak konsertfilm som också innehåller diskussioner mellan Swift och hennes medproducenter Aaron Dessner (The National) och Jack Antonoff (Bleachers) om skapandet av varje låt på albumet.

Ordvalet ”diskussion” lovar förresten kanske lite för mycket. I det här fallet syftar det nämligen främst på ganska oklara berättelser och dunkla förklaringar om texter än någon större öppenhet runt skrivprocessen bortom att Swifts pojkvän Joe Alwyn skrivit några under pseudonym, eller att det lagras mycket ångest av att leva isolerad från andra människor över en längre period. Det finns visserligen fina stunder här och där trots obfuskeringen och möjligtvis att de största Swiftfans får ut mycket av detta, men de allra flesta kommer antagligen mest se detta som lättsamma stunder med mer eller mindre trevlig stämning utan något vidare minnesvärt innehåll.

Tursamt nog finns också en konsert med låtar från ett av årets bästa album att se här. Tyvärr finns även där vissa tveksamheter. Folklore var väldigt bra i studio och antagligen ännu bättre i denna nästan helt akustiska tolkning, men frågan är om det verkligen är på film musiken upplevs bäst? Inget ont mot utförandet här, det sticker visserligen inte ut speciellt mycket, men kanske är det heller inte så viktigt. Några kameror som filmar inne i en studio där Swift, Dessner och Antonoff håller sig på hälsosamt avstånd från varandra medan de spelar och sjunger, blandat med diskussionerna som sker i fina utomhusmiljöer. För den som verkligen suktar efter att få gå på konsert under ett år där det inte längre är så enkelt är utförandet antagligen fantastiskt. Intimt, lugnt och med en hög närvarokänsla. När Bon Ivers sångare Justin Vernon dyker upp över videolänk för en låt blir det också nästan peak 2020, på gott och ont.  

Tyvärr har Folklore som album förlorat någonting i övergången till film. Den här typen av ”autentiska” album där en extremt rik musiker vill upplevas äkta genom att spela akustisk gitarr och ha sporadiskt piano i bakgrunden, för att visa att de skalat av sig allt det överproducerade de tidigare gjort, brukar i regel eka något falskt. På något sätt lyckades Swift röra sig över mot det här farliga området utan att det började kännas oärligt. I The Long Pond Studio Sessions får hon sig däremot retroaktivt att på sätt och vis kännas mindre autentisk.

Problemet kan i mångt och mycket antagligen stavas Disney, filmens utgivare som i majoriteten av filmerna de har att göra med vill upprätthålla sin familjevänliga image. Resultatet här är en del ganska tillrättalagda, onaturliga samtal (bland många naturliga om än kryptiska), men allra främst lite olycklig censur. Att förlora en svordom här och där är i vanliga fall ingen större sak egentligen, men när de används av någon som på sina tidigare sju album aldrig haft någon ”explicit”-varning på sina låtar och sen helt och hållet skrubbas bort alla försvinner också den råa autenticitet som deras plötsliga existens gav känslan av. Precis som ganska mycket Disneyproducerat blir de svåra känslorna, ångesten och den sällsynta lyckan lite för tillrättalagt. Någonting som finns där utan att riktigt väcka känslorna det skulle kunna.

Minus i protokollet finns onekligen och The Long Pond Studio Sessions är på det stora hela ganska tom på meningsfullt innehåll. Detta är ett faktum, men den råkar också vara fruktansvärt trevlig. Strax under två timmar fin stämning med charmiga personer som pratar om ofta helt oväsentliga saker och varvar detta med livespelningar från ett av årets bästa album (oavsett censur eller inte). Den är lite som julaftonsändningen i SVT, om julvärden då och då talade om en icke namngiven person som sårat hen någon gång i det förflutna, och däremellan spelat mycket bra musik istället för typ Kan du vissla Johanna?, och värre än så kan det definitivt vara.