Recension: Soul

Är det inte otroligt irriterande att se kreativa människor på sin topp skapa någonting nytt?  Bara känslan av att uppleva någonting fantastiskt, men samtidigt veta att man själv aldrig någonsin skulle kunna hitta på någonting på samma nivå. Hela själen vibrerar genom dess briljans, men smärtar också över den egna ofullständigheten. Jag tänker på dialogen i Richard Linklaters Before Midnight. Kameraarbetet i Denis Villeneuves Blade Runner 2049. Den perfekt gestaltade existentialismen i Hideaki Annos End of Evangelion. Att det överhuvudtaget finns människor på denna jord som tänkte att någonting kunde göras eller se ut på det här sättet. Så fantastiskt, men också så irriterande. Samma irritation uppstår stundtals med Soul, Pixars senaste alster som på många sätt inte riktigt liknar någonting annat som gjorts på film.

Joe (Jamie Foxx) är en musiklärarvikarie i medelåldern vars riktiga passion är jazz, en passion som helt och hållet tagit upp hans privatliv men som han aldrig lyckats göra karriär av. En dag får han plötsligt chansen att spela med jazzikonen Dorothea Williams (Angela Bassett) genom en tidigare elev. Joe imponerar så mycket på Williams att hon anlitar honom som pianist till sitt band. Slutligen ser livet ut att le mot honom.

Tyvärr faller Joe ner genom en öppen gatubrunn och vid sitt uppvaknande finner han sig som en själ på rulltrappan mot livet efter detta. Hans nu kropplösa själ vägrar acceptera situationen och flyr från detta, in i The Great Before, en plats där tidigare liv förväntas agera mentor och hitta någon slags passion åt ofödda själar inför deras inträde i nya kroppar på jorden. Joe tilldelas själen endast kallad 22 (Tina Fey), en bångstyrig karaktär som allra främst är rädd för att tvingas börja leva. Tillsammans ser de en möjlighet att hålla 22 kvar i sin värld, samtidigt som Joe kan återvända till sin.

Och det är här som Soul är så ofantligt irriterande. Att på något vis vara en familjefilm som samtidigt tacklar både livs- och dödsångest utan att överhuvudtaget fördumma det för barn som tittar eller göra det för enkelt för de vuxna. På sätt och vis är det här lite av en andlig uppföljare till regissören Pete Docters tidigare film Inside Out som tog upp svårigheterna med att växa upp och gav form åt abstrakta fenomen på ett upplyftande och ofta roligt sätt. Där den däremot mer handlar om att acceptera sig själv vill Soul snarare prata om att inte fastna i gamla mönster bara för att man intalat sig att det är det rätta. Joe älskar jazz, men han har gjort det till så stor del av sin identitet att han inte har någonting annat i sitt liv. 22 älskar i sin tur sin tillvaro för mycket för att se andra möjligheter för sig själv. 

Irriterande av andra skäl är att handlingen tyvärr inte riktigt kan leva upp till konceptet alla gånger. Det här är som sagt en familjefilm, vilket inte alls behöver vara en dålig sak, men det leder också till att Souls handling blir tämligen förutsägbar från ungefär första scenen. Mot slutet börjar den också improvisera lika mycket som den jazz Joe älskar för att både nå och lösa klimax. Mellan alla tänkvärda och rörande lärdomar om livet förekommer en hel del humor som knappt ens når upp till Dreamworks-nivå där det snarare känns som att det finns en skämtkvot som måste uppnås snarare än en genuin önskan om att göra någonting som är roligt.

Som tur är kompenserar Soul med att se helt otrolig ut. Det är lätt att ta Pixars estetiska kompetens för givet. Allting de gör är ju snyggt. Till och med i deras sämsta stunder, typ The Good Dinosaur, gör de slående vackra filmer. Soul är dock på sin egen nivå, såväl konstnärligt som tekniskt. Från det snudd på fotorealistiska New York en stor del av filmen utspelar sig i, till The Great Before vars miljö och varelser inte riktigt liknar någonting annat, men där allting ändå är så designmässigt fulländat att det känns minst lika verkligt. Jerrys, de varelser som vakar över de ofödda själarna, har något av en Linus på Linjen-look (åh nej, plötsligt råkade jag titta på mitt porträtt och åldrades 100 år), men deras värld är svår att hitta några riktiga paralleller med. Det är som om H.P. Lovecraft hade gjort trevliga saker istället för kosmisk skräck.

Soul kommer stundtals farligt nära gruppen animerade filmer från 2020 som är otroligt snygga, men rent storymässigt inte riktigt håller måttet (Wolfwalkers, Weathering With You), men den lyckas sträcka sig något högre än alla andra genom att ändå ta en inom sin genre väldigt originell story, och mestadels göra ett bra jobb med den. Den snubblar definitivt mer än en gång, men i de allra bästa stunderna, när den berör de stora och små saker som gör livet så fantastiskt, och när Atticus Ross och Trent Reznors(!) jazzsoundtrack ges utrymme att skina tillsammans med de vackra vyerna, är det här en av 2020 års allra trevligaste filmer att uppleva. För att inte tala om väldigt irriterande kompetent.