Something For Thee Hotties

Megan Thee Stallion

Real motherfuckin’ hot girl shit.

Something for Thee Hotties är Megan Thee Stallions rykande färska mixtape fylld med osläppta låtar och freestyles från arkiven. Det sägs att rappare gör sig bäst på mixtapes mellan skivor då de har mindre press på sig att prestera kommersiellt och som konsekvens ges mer kreativ frihet. Trots att Megan beskrivit det som “from my archives to hold y’all over for the rest of the year”, är Something for Thee Hotties inget undantag. 

Man skulle tro att Megan Thee Stallion kanske känner en prestationsångest kommersiellt efter TikTok-hits som Savage, Body och Cognac Queen samt samarbeten med megastjärnor som Cardi B, Maroon 5 och BTS de senaste åren. Men Something låter inte alls desperat efter en hit. Hon vet exakt var hon vill göra, och  levererar. Megan behöver inte vika sig kreativt – hon väljer att rappa bars som tar WAP-hysterin till en ny nivå och fyller skivan med glödheta freestyles över likaväl dansiga 808:iga old school-beats som modernare produktion à la Murda Beatz. Se hooken på Eat It till exempel: “Eat it, eat it, eat it ’til I faint (Ah) / Kick you out, here’s a towel, nigga, wipe your face (Your face) / […] / Lick it all, give your all ’til you outta breath (Ah) / Eat it, eat it, eat it ’til I cum”. Hooks som denna infinnes på flera spår på Something och fortsätter bygga Megans nästan seriefigurliknande sexualitet vi såg på WAP och i videor som till den senaste singeln Thot Shit, som är slutspåret på skivan. Real motherfuckin’ hot girl shit.

Det medvetet översexualiserade temat kanske ibland gränsar till en gimmick, men Megan viftar lätt bort den typen av iakttagelser genom att rappa felfritt under låtens alla spår – utan att luta sig mot att behöva provocera mer pryda lyssnare. Megan har varit sparsam med features, och har endast gäster på ett fåtal skits som ger mixtapet ett bra flow. Features behövs egentligen inte här, och rimligen handlar detta projekt om att tillfredsställa Megans fans och fortsätta surret kring artisten inför 2022. Visst, det blir lite odynamiskt när nästan varje spår är högljudda bangers med snabba trummor, men det är fortfarande högst imponerande att Megan kan hålla det intressant så länge själv med endast artistens egna storhet och kaxighet som tema.

Megan Monday Freestyle-beatet bygger på en kort beatbox-loop – det hela låter roligt och impulsivt, och Megan får plats att skina med sina framträdanden som i det hela skapar en elegant blandning av tidig 00-tals rap och modern City Girls-twerkmusik. Megan’s Piano verkar ha skapats från att Megan bara plinkat låtens simpla pianomelodi under en session och sedan loopat den. Överdrivna freestyletexterna som: “Ayy, I got a nasty lil’ fetish, I’m a nasty lil’ bitch / I love to shit on these niggas, I love to piss off a bitch” låter överraskande nog hur fett som helst med Megans superba kaxighet. 

Produktionen överlag är likaledes inte sönderpolerad. Beatsen är råa och får rulla i slutet. Ibland klipps de av lite abrupt – majoriteten av spåren är inte längre än två minuter. Detta ger skivan en lekfull, spontan vibb som smittar av sig. “Haha, like, I can’t even take half of you bitches seriously, like / Half of y’all don’t know if y’all don’t fuck with me or if you wanna fuck me, haha” utropar Megan på Southside Forever Freestyle. För en artist som flirtar så mycket med kommersiell pop är det uppfriskande att höra så mycket personlighet på låtar som inte verkar alltför genomtänkta. Thot Shit, Megans senaste singel och denna skivas slutspår, framstår inte som den självklara singeln jämfört med tidigare låtar på mixtapet. Spåret saknar snarare den råa personlighet man hör på skivans tidigare spår. Hur många artister på Megans nivå kan i sann rap-mixtape-anda släppa en samling leftovers som får singlarna att blekna?

Tyvärr gör den intensiva stämningen att projektet i sin helhet låter något odynamisk. Tina Snow Interlude är skivans lugnaste låt – relativt sett. Den är inte direkt långsam. Interludet ger ett visst djup i låtsamlingen, innan God’s Favourite trummar vidare med extremt höga trummor. Trots det är även detta spår lite mer nedtonad jämfört med skivans första halva. Därefter blir intensiteten tröttsam – även om Megan fortsätter hålla det ganska intressant med sin rap blir det stundtals ganska… högljutt. Men inte på grund av Megans stolt överdrivna karaktär. “Fuck me, I’m horny (Ah), feed me, I’m hungry (Mwah) / He love hood pussy, so he fuck me in my bonnet (Brrt, brrt)” på Warnings hook. Temat sänker inte låtarna – Megan gör texterna bra och håller det intressant med punchlines på punchlines. Visst, hade detta varit en kortare EP hade det slagit för löst, men med mixtapets längd på 45 minuter blir det lite tröttsamt. Varannan minut hörs en ny banger om hur fantastisk Megan Thee Stallion är. Noll R&B-influerade spår som hade kunnat ge ljudbilden en lämplig omväxling. Noll andra teman. Och visst, Megan Thee Stallion framstår som en fantastisk rappare, mer än på debutskivan Good News, men i det stora hela blir det ganska ovarierat.

Ett bra mixtape måste ha lite mer variation än bara bangers, även om nästan varje banger här är bra. Klart Megans fans kommer plocka sina favoriter här; djupt in i låtlistan finns supercatchy och rytmiska hooks på Opposite Day och wavy beats på Bae Goals. Men det fanns i början också. Och i mitten. Something for Thee Hotties är med det sagt oerhört bra för att vara en samling extraspår. Att det inte är en stor satsning från Megan är tydligt. Finansiellt sett är en så här stark skiva utan features med majoriteten av produktionen från Megans huvudproducent LilJuMadeTheBeat säkert ett stort W för rapparen. Det skulle dock inte krävas mycket resurser för att göra projektet superbra – men Megan sparar nog hellre den energin till 2022, vilket bådar gott.