SMITHEREENS

Joji

Likt novemberregnet har även musikern Joji släppt löst sitt elände på nya albumet SMITHEREENS. Japanska George Miller startade karriären på Youtube som Filthy Frank, men idag profilerar han sig som artist med sitt tredje album under namnet Joji. Hans karriärresa har dock varit allt annat än problemfri. 2017 gick artisten ut med att det var dags att lägga ner Youtube-kanalen, bland annat på grund av hälsoproblem. Fansens besvikelse höll dock inte allt för länge med släppet av Jojis första album BALLADS 1 året därpå, följt av Nectar under 2020. Efter två år, som ett tajmat urverk, släpper han albumet SMITHEREENS – ett projekt som lyfter hans resa genom hjärtesorg.

Projektet sträcker sig över 9 spår, men presenteras intressant nog som ett dubbelalbum – ynka 24 minuter kort sammanlagt. Den första delen blottar Jojis försök att sluta samman med sitt ex, medan den andra delen betonar hans misslyckade av det. Albumet må vara bland de kortaste projekt som titulerar sig som ett album, och tyvärr är den korta längden till Jojis nackdel. Trots att hans sång har förbättrats med åren blir den konstanta användningen av en andrastämma snabbt repetitivt efter några lyssningar, något som får de 24 minuterna att kännas mycket längre än vad de egentligen är.

Joji har ett erkänt experimentellt lo-fi sound som hjärtligt tar sällskap av syntar och basar, och detta album är inget undantag. Det trånande pianot förenar sig med synten på ett flertal spår, men briljerar framför allt på Glimpse of Us som lyfter albumets kärna: oförmågan att släppa sin före detta kärlek. Sårbarheten i texten i samband med den omfamnande stämmorna visar djupet av hans blottande. Joji velar mellan att önska sin förra partner lycka utan honom i Die For You till att be samma person att inte släppa taget i Before The Day Is Over, något som demonstrerar hans inre konflikt väl. I den första delen av albumet visar sig Joji, modigt nog, naken för världen. 

Med spår som bland annat NIGHT RIDER och BLABLABLA DEMO experimenterar Joji mer med bas- och trapelement i andra delen av albumet. Den mer energifyllda YUKON (INTERLUDE) är en klar höjdpunkt bland dessa och är utan tvekan spåret med högst bpm. “My voice will be their voice until I’m free / My hands will be their hands until I’m free” – sångaren lyfter känslan av att vara bunden till en person till den punkt att man inte känner igen sig själv som individ. De låtar som YUKON tar sällskap av i andra delen håller dock inte samma mått; I jämförelse blir de enformiga och som lyssnare önskar man att man fick uppleva samma komplexitet i produktionen som Joji visar på just YUKON.

SMITHEREENS skildrar en plågsam resa genom Jojis inre: hoppet om att först vinna tillbaka sin före detta partner, till att sedan hantera motgången av dess misslyckande. Sångaren blottar vackert sina inre reflektioner och textförfattandet återspeglar Jojis mognad som låtskrivare. Dessvärre är det en stor skillnad mellan de låtar som utmärker sig och de som låter medelmåttiga i jämförelse. Höjdpunkter som Glimpe of Us och YUKON visar den förmåga Joji besitter som artist. SMITHEREENS genomsyras tydligt av ett skört narrativ, men man kan inte hjälpa att önska att helheten hade berört en lika mycket som dess texter gör.