Scarlet

Doja Cat

Det är förståeligt att Doja Cats uttalanden mot sina fans skapat kontroverser. Hon är inte skyldig sina fans mer än musik, och även om det är en låg EQ-move att öppet vägra säga att hon älskar fansen, så har hon rätt i sak. Hon känner ju inte dem, så hur ska hon älska dem? Men hon går ännu längre: hon kallar sina supporters för dumma som tycker om hennes tidigare verk Planet Her och Hot Pink som hon numera beskriver som cash grab-projekt. Mot denna bakgrund förväntar man sig att hennes nya album Scarlet ska bli mer intressant i jämförelse. Men nu när albumet väl är här, är det tyvärr otroligt medelmåttigt.

Planet Her var åtminstone kul att lyssna på. Woman blev en skön sommarplåga för två år sen, och resten av albumet bjöd på Young Thug, The Weeknd, Ariana Grande och andra megastjärnor som förgyller nästan vilket verk som helst. Scarlet är däremot Dojas och bara Dojas verk, och trots försöket till provokation via satanistiska motiv så händer väldigt lite spännande på albumet. Speltiden på 57 minuter är definitivt överflödig – allt som hörs är gammalnya trapbeats och anspelningar på boombap som redan gjorts av varenda rappare i branschen. När Doja rappar låter hon dessutom väldigt provocerad, och hon spenderar halva albumets speltid med att prata om hur lite hon bryr sig om andra, hur rik hon är, och hur provocerade hennes hatare är. Detta är förvisso inget nytt inom hiphopen som kryllar av överdrivet självgoda artister, men om en rappare ska envisas med att kalla sina fans för smaklösa så ska hen kunna ge dem något som bara de med förfinad smak kan uppskatta.

Stundtals på albumet är Doja väldigt bra på att rappa, men under majoriteten av Scarlet är hon bara tråkig. Låten Wet Vagina borde kanske aldrig ens ha lämnat studion: Cardi B och Megan Thee Stallion har redan gjort en låt om ämnet i fråga, som Wet Vagina låter som en billig kopia av. Där WAP hade en växling i energi och tempus mellan två otroligt vassa rappare, brister Wet Vagina när Doja inte lyckas skapa någon energifull eller catchy refräng. “I bring the drip with wet vagina” levereras med för lite övertygelse. Om en artist vill gå till strid mot hela världen ska den ge oss något som vi inte kan motstå, och Scarlet is not it. Shutcho är en av de få höjdpunkterna på Scarlet, mycket tack vare det fina samplandet av 10ccs I’m Not In Love, men bortom den finns inte mycket minnesvärt här. Demons beat är retande, 97 är alldeles för basic för att rättfärdiga den uppblåsta attityden, och när Doja försöker vara positiv på Love Life hörs bitterheten över backlashen tydligt mellan raderna.

Kortfattat sagt är Scarlet otroligt mycket rök och väldigt lite eld. Inget hon gör med detta album är bättre än hennes tidigare verk, och Scarlet kan inte beskrivas med något annat adjektiv än ett stort, fett BASIC. Idéerna är passé, framförandet uppvisar inget märkvärdigt och attityden är obefogad. Hade detta album kommit från en tonårig rapstjärna på uppgång hade Scarlet betraktats som ett lyckat verk, men från en veteran som Doja förväntas det mycket mer. Speciellt när hon varit i blåsväder för att hennes fans tydligen gillar fördummad musik. När Doja har chansen att uppvisa något värdigt på Scarlet så misslyckas hon. Hon är helt enkelt inte den artisten hon ser sig själv att vara.