RADICAL ROMANTICS

FEVER RAY

I ett samhälle som lever på omedelbar tillfredsställelse kan kärlek vara en revolutionerande akt. Att älska antar folk är att beskriva hur en känner kring kärleksobjektet, så det blir inte konstigt att påstå att exempelvis Bruno Mars Grenade beskriver kärlek, snarare än galenskapen av förälskelse. I sin bok All About Love hävdar bell hooks istället att älskandet är ett verb – och i en tid där en måste vara överallt samtidigt, och där förväntningarna på the one förstörts av alla wannabe relationsexperter på TikTok, är det svårt, läskigt eller helt enkelt inte värt att hitta tiden, orken och modet att ägna sig åt att älska. Efter det sexuellt frigjorda albumet Plunge ägnar sig Fever Ray nu istället åt att finna kärleken på Radical Romantics, och uppnå det radikala och osjälviska i hängivelsen till en annan.

På albumet kollaborerar en stor mängd producenter, och det reflekteras på det varierande ljudlandskapet som albumet serverar. Olof Dreijer från The Knife, som också är bror till artisten, producerar de första fyra låtarna tillsammans med Karin (Fever Rays riktiga namn), och på resten av albumet hörs produktion från Nídia, Vessel, Aasthma och Nine Inch Nails egna Trent Razor och Atticus Ross. Albumet blir därför spännande och varierat, men under Dreijers regi håller det en någorlunda sammansvetsad identitet. Ändå kan det överraska, som när batidagunget i Looking For A Ghost kommer direkt efter de drönande ljuden på Even It Out, eller när balladen North smyger sig in i det annars fartfyllda och maximalistiska albumet. En konstant genom hela skivan är dock hur Karin Dreijer använder sin röst för att ta sig an olika roller, och likt på Plunge har hen använt sig av karaktärer för att berätta narrativ och förmedla ideer till sin publik.

I Radical Romantics introduceras vi till karaktären Romance. Hen personifierar alla de dåliga situationer du verkligen vill kasta dig själv in i, även om du vet att de inte är riktigt bra för dig. Att Romance är ansiktet som syns på albumomslaget är inte konstigt: karaktären är en aning motbjudande, ful och sliten. Hen representerar det mindre attraktiva och råa i oss alla, som vi måste våga bekanta oss med och konfrontera förr eller senare. När Romance väl hittat personen som får hen att känna Kärleken, när hen levt genom förälskelsens rus och när Romance konfronteras med viljan att agera på en dålig impuls igen, vad händer då? Hur ska Romance överleva processen av att exponera sitt fulla jag om och igen? De frågorna försöker Fever Ray besvara på albumet. Albumet är inte en samling kärlekslåtar, utan en samling av låtar som försöker besvara frågan om vad det är att älska, ungefär som bell hooks försökte för drygt 20 år sedan.

Om albumet är en frågeställning om vad det innebär att älska, hittar Karin ett och annat svar. Kärlek är att vilja bli rörd som på Shiver; kärlek är hota sitt barns mobbare på Even It Out; kärlek är att hitta det ljuva i det vardagliga som på Kandy; och kärlek är en speciell närhet som på North. “We deserve rest / lovelier than diamond” sjunger hen på den sistnämnda låten, och verkar ha landat i samma tankebanor som fick Thom Yorke att skriva True Love Waits. På så sätt är den typen av romans som beskrivs på albumet radikal: i effektivitetens och produktivitetens värld har väl ingen tid att vänta på att denna typ av kärlek utvecklar sig? bell hooks nämnde också detta: hon oroade sig för att en hel generation kanske blir för rädda för att utsätta sig själva för den typ av sårbarhet som krävs. Hade bell hooks rätt? Inte fullt ut riktigt, men hon lyckades förutse en trend och skifta hur samtida kultur pratar om kärlek.

Om vi blickar tillbaka på albumets musikaliska kvaliteter är det lite riktningslöst, och placeringen av vissa spår på albumet går att ifrågasätta. Utöver ovannämnda North som kläms in bland mer energiska spår är albumets avslut för mycket av en antiklimax. De första fyra spåren visar en sammanhållning som saknas i resten av albumet, antagligen för att de skrivits med någon som Karin jobbat med mycket genom sin karriär. Med det sagt levererar Fever Ray ett projekt vars sound är omöjligt att kopiera, och visar på att hen är en artist som vet hur man skapar väldigt originell och oftast bra musik. Det bästa från The Knife hittas här, och Fever Rays lekfullhet med formanterna skapar multidimensionella berättelser som fångar lyssnaren.

Radical Romantics ställer många obesvarade frågor, och att förvänta sig något annat vore en överskattning av vad ett projekt om kärlek är kapabelt att vara. Kärlek är ett ämne alla skriver om, och om en enda artist hade kunnat ge svar hade vi inte ens haft detta album. Fever Rays skiva ger inte heller någon klarhet – samtidigt gör det oss medvetna om faktumet att kärlek är en revolutionerande akt, och att närhetens gåtor inte måste bli besvarade för att vi ska kunna njuta av dem.