Recension: Prisoners of the Ghostland

I mina djupaste drömmar ser jag den där platsen. En öken i Japan. Jag har visserligen aldrig varit i Japan eller tidigare haft någon medvetenhet om att det var ett land med den sortens landområde, men ändå är jag helt säker på min sak. I fjärran kan jag se två personer. En kvinna som ligger i en kärra och en man som valt att klä sig helt och hållet i svart läder. Otaktiskt.

När jag kommer närmare och ögonen vant sig vid det kraftiga solljuset inser jag att denna man inte är vem som helst. Framför mig står nämligen Nicolas Cage. Innan mitt drömska sinne riktigt funnit sig i situationen händer plötsligt någonting än mer chockerande än hans närvaro och likt många drömmar kan händelseförloppet bli lite svårt att beskriva på ett rimligt sätt, men jag tänker ändå försöka så gott jag kan. Från ingenstans exploderar plötsligt Cages vänstra testikel. Han hoppar runt och skriker av smärta under en kort stund som känns evig, innan han lugnar ner sig, plockar upp de exploderade kvarlevorna, tittar intensivt på dem och säger någonting på japanska mot mig innan han kollapsar och vi båda delar hans flashback som visar ett misslyckat bankrån från många år tidigare. Ungefär där vaknar jag också alltid. Rädd och förvirrad.

Men nu, i mitt allra vaknaste tillstånd, inser jag att min dröm i själva verket var ett minne och att detta minne bara var en märklig scen av många från Sion Sonos Prisoners of the Ghostland. En film som definitivt finns på riktigt, men som ju mer man ser av den känns mindre och mindre verklig och mer som någonting hjärnan hittat på för att spela mig ett spratt.  

Det borde egentligen inte kännas på det här viset. På pappret är Prisoners of the Ghostland visserligen något kufisk, men ändå inte så mycket att den borde resultera i några större fundersamma känslor. I en region av Japan som sedan många år tillbaka är förstörd och isolerad från omvärlden efter en kärnkraftsolycka ligger Samurai Town, ett mindre samhälle där japansk kultur blandats med den gamla amerikanska västern. När dess hänsynslöse ledare, The Governor (Bill Moseley), upptäcker att ett av hans barnbarn, Bernice (Sofia Boutella), försvunnit anlitar han en dömd bankrånare (Nicolas Cage) för att resa in i Ghostland, vildmarken där samhällets utstötta samt radioaktiva samurajmutanter vandrar. För att garantera att rånaren inte flyr från sitt uppdrag blir han armerad med flera bomber som kommer att detonera om han inte kommer tillbaka med Bernice snabbt nog, alternativt om han på något sätt behandlar henne illa på vägen.

Och visst, Samurai Town och samurajmutanter sticker ut här, men i en (typ) postapokalyptisk kontext är de inte så fruktansvärt märkliga. Det är lite Mad Max Beyond Thunderdome där tystlåten hjälte rör sig i ödemark fylld med enklaver av uttrycksfullt klädda personer som behöver hans hjälp, blandat med Flykten från New York (Eller Flykten från L.A. för den läsare som vaknade med mord i sinnet) där en rå brottsling får i uppdrag att rädda en högt uppsatt person i ett laglöst land i utbyte mot sin frihet. Dock finns två viktiga delar i Prisoners of the Ghostland som leder till att den går i något sjukare riktningar än vad någon av dessa inspirationer gjorde. Nicolas Cage är självklart en av dem och Sion Sono är den andra. En amerikan och en japan som på sätt och vis talar precis samma språk eftersom de båda är varelser som i nästan 60 år vandrat på denna jord för att skapa kaos på film. Från Love Exposure till Antiporno har Sono skapat filmer som är snudd på omöjliga att riktigt förklara om man inte vill låta halvt tokig. Det här är filmer som snuddar vid sådan surrealism att Nicolas Cage med sitt allra kraftigaste överspel skulle kännas som ett naturligt inslag i sammanhanget, så det är nästan märkligt att det tagit så här lång tid för de båda att finna varandra. 

Men en kaotisk duo ger också kaotiska resultat och inte alltid på helt positiva sätt. Prisoners of the Ghostland har så många bollar i luften på en och samma gång och vill säga hemskt mycket och det är beundransvärt, men den vill tyvärr så många saker att allt fastnar i dörren och hel del av tematiken runt till exempel trauma och förlåtelse aldrig finner något tillfredsställande djup. De finns liksom bara där utan att det finns så mycket mer att säga om dem än så. Det här lite bristande fokuset finns i en nästan grövre form i själva intrigen där filmen i sina värsta stunder blir genuint svår att uppleva som någonting annat än ofärdig eller som att alla inblandade glömt bort vad som hände i scenen innan och bara gick på känsla för hur den kunde tänkas fortsätta. Alternativt att någon på inspelningen fick en cool idé och Sion Sono gick på med att slänga in den. Charmigt i enstaka fall, men när filmen är fylld av detta blir det i slutändan ganska svårt att riktigt bry sig om vad som pågår bortom själva spektaklet av allt som försöker forcera framåt.

Men spektakel ska heller inte underskattas och mycket kan sägas om vad Prisoners of the Ghostland är och inte är, men ingen kan påstå att den inte skulle vara just ett spektakel. Ingenting går ihop och stundtals känns det till och med som att skådespelarna själva inte riktigt vet vad de ska göra, vilket i de flesta fall skulle kännas lite obekvämt att titta på. Som en studentfilm som på något sätt fått för hög budget. Men när hela filmen kör så hårt på detta blir det snarare beundransvärt. Hela filmen utstrålar en rebellisk attityd som struntar fullständigt i hur film ska vara, hur den ska skapas eller vad publiken (eller skådespelarna, bortom Nicolas Cage som lever sitt bästa liv) vill ha. Det är Sion Son och Nicolas Cage som sammansmält och tagit sin sanna form som rent kaos. Det gör inte alltid för en bra eller ens underhållande film, men däremot för en hemskt fascinerande upplevelse nästan hela vägen.

Jag är för övrigt nästan fortfarande lite osäker på om Prisoners of the Ghostland inte bara var en riktigt stark dröm trots allt, för den ger lite samma känslor under och efter. Den är vag, fragmenterad och följer inte riktigt någon rimlig logik. I stunden känns dock allting helt rätt och naturligt för att när man senare minns tillbaka på vad som riktigt hände bara verka som rent nonsens. Kanske låter det lite tråkigt med en film som bara fungerar medan man tittar på den och inte ens helt och hållet då, men jag kan inte neka att hur många brister Prisoners of the Ghostland än må ha så är den i stunden en av årets mest minnesvärda filmer. Fast kort senare är den i och för sig är inte alls det längre. Hm.