Playing Robots Into Heaven

James Blake

På Playing Robots Into Heaven tar James Blake en tydlig vändning mot sina dubstep-rötter. Den hintades om redan när singeln Big Hammer med tillhörande musikvideo kom ut i juli, och låten fångar lyssnaren direkt med den berättande tonföljden och basgången som sakta byggs upp till en rapvers. Bland Blakes första släpp hittar vi Air & Lack Thereof, som påminner kusligt mycket om ovan nämnda singel. Efter en lång karriär som som tagit honom från att producera dekonstruerad klubbmusik till något som kan ta sig an det diffusa begreppet pop, är Blake tillbaka med ett verk som OG-fansen lär älska.

Ljudpaletten på Playing Robots Into Heaven är aningen mattare och mer avskalad, och Blake modulerar sig fram till otroligt vackra kombinationer av harmonier. Han har alltid kunnat kombinera sin änglalika sångröst med en omatchad färdighet i ljudproduktion, och på så vis skapat örongodis som fått honom att bli en av de mest betraktade producenterna på jorden. Meritlistan är lång – Beyoncé, Flatbush Zombies, Travis Scott, slowthai, Frank Ocean, ROSALÍA och även André 3000 – som aldrig jobbar med andra – har jobbat med honom på ett eller annat sätt. Någonstans på vägen från musikaliskt dubstepgeni till kritikerrosad producent blev musiken snäppet tråkigare, vilket kunde höras på de senaste soloprojekten Assume Form eller Friends That Break Your Heart. Där blev James Blake plötsligt en slags popstjärna likt många andra, och även om musiken fortsatte att göras i galet hög kvalitet så saknades de känslosamma spänningarna som präglade de första plattorna. Blakes musik, som var en naturlig efterföljare till triphopen, blev istället en artist vars musik drunknade i Spotifys Indie Chill-spellistor.

Big Hammer slog sönder alla föreställningar om att albumet skulle fortsätta på Blakes popresa. Hela Playing Robots Into Heaven kan betraktas som ett statement av James: I’m still that guy. De vackra, stundtals hemsökta och minimalistiska melodierna hörs direkt på Asking To Break. Men detta album är inte bara ett lugnt, meditativt stycke av musik – I Want You To Know är ett 2 step-nummer på vilket James röst förvrängs på olika sätt för att skapa fyllande harmonier som dekorerar frasen: “I just want you / To know that you’re really special”. Dessa rader har tidigare även sjungits av Pharrell på Beautiful, och nu får de en skönhetsbehandling av Blake. Det låter nästan som att han velat göra en UKG-flip på Pharrells klassiker, men i sista sekund bestämt sig för att bara göra om hela skiten.

På andra delar av albumet hörs mer galna idéer: He’s Been Wonderful påminner om något Kanye West skulle ha gjort under sin The Life Of Pablo-era, där kontrasten mellan en vacker soul sample och dissonanta syntmelodier är minst sagt slående. Loading låter nästan som ett Jersey Club-spår med en hektisk basgång, men halvvägs in i låten börjar Blake sjunga och tar ner tempot till något mer nostalgiskt och meditativt. Hela Playing Robots Into Heaven kryllar av stunder där musiken svävar iväg till skyarna, och det visar varför James Blake är så uppskattad som musiker.

Tyvärr måste det dock sägas att detta album, hur bra det än är, saknar variation. Ljudlandskapet är så homogent att man ibland kan missa låtövergångarna om man inte är uppmärksam. Det finns dessutom ingenting på Playing Robots som man inte hört förr. Trots att det är ett bra album så fastnar det inte på minnet som tidigare verk från Blake har gjort. Det är en naturlig konsekvens av att gå tillbaka till ens comfort zone, och som tur är James bättre än 99,99% av jordens artister när han bara gör sin grej.

Även om jag verkligen haft mina James Blake-eror så är jag inte tillräckligt kär i hans musik för att fullt uppskatta att samma gamla idéer släpps på nytt. Däremot har jag lyssnat igenom Robots minst 10 gånger och njutit av det, och med tanke på hur min attention span är friterad av Instagrams algoritm så måste det säga något om albumets kvalitet. James Blake är, som sagt, that guy, även när hans album – som detta – snuddar på gränsen till monotona. Förresten: Big Hammer och I Want You To Know är redan kandidater till årets bästa låtar.