PISTOLER POESI OCH SEX

Yasin

Det blir lite av en frågeställare att recensera ett album som öppnar med att konstatera att Rap Är Ingen Konst. Det påståendet är som en in- och utvändning av Duchamps Fontän: om jag skapar ett konststycke som nekar att det är konst, vad har jag skapat då? Den attityden har Yasin med sig, och även om rapparens förklaring till påståendet skiljer sig från Duchamps, lyckas han att sätta igång kugghjulen i min hjärna: hur ska jag recensera PISTOLER POESI OCH SEX, ett album från en artist som vägrar sätta konstetiketten på sitt skapande?

Nu har det hunnit gå tre år sedan 98.01.11 kom ut, och på Spiderman Del 2 sammanfattar Yasin tiden sedan dess: “Fuck svensk hiphop” utbrister han, och går in i detalj om hur det varit en lång väg från att sälja gräs som merch till att äga ett bolag och satsa på att köpa upp Rinkebystråket. Likt föregångaren är PISTOLER, POESI OCH SEX en monolog där Yasin pratar om det han bäst vet om: rå gangsterrap på Hoodrich, livsglädje på Nånting I Luften, misär i det svenska mellanförskapet på Långt Hemifrån och romans på Har Dig. I DOPESTs minidokumentär om Yasin som kom ut samtidigt som albumet pratar han och producenten Amr Badr om arbetsprocessen, om rapparens tid i häktet, och om en drivkraft att överleva det svenska klassamhället med klor och näbbar – och rap som vapnet med vilket Yasin erövrar den svenska musikscenen.

Att skilja på rap och konst på det sättet Yasin gör är föga förvånande. Gangsterrap som konstform kritiseras som om dess skapare enskilt ansvarar för de grymheter som konsten skildrar, och Yasin har uttryckt sin avsky mot hur media förhåller sig till hans skapande vid flera tillfällen. Förklaringen till denna attityd, och den ömma verkligheten bakom alla Fuck P3–utropen, hittas på låten Sista Spåret från 2022: “Fotboll eller rapp, inget annat fanns på menyn / Att vara bra på spotta rader vägde mer än bra betyg för mig / Därför blir det svårt ibland att svälja nåns kritik / Det är en äcklig verklighet som inspirerar min musik” – rap är inte en lek eller ett sätt att bara nöja sig, utan en nödvändighet och ett sätt att leva på. Om Sista Spåret var ett erkännande av en känslighet till utomståendes åsikter är PISTOLER POESI OCH SEX ett beslut att skita i vad dessa utomstående säger och köra sitt eget race. Här har han rätt – hur ska folk i mediebranschen som antagligen aldrig satt sin fot i Rinkeby förstå den brinnande ivern som driver rappare framåt?

När Yasin släpper musik är det för att han inte har ett annat val – kommer han ut från fängelset och ser sin musik floppa kommer inte ens ICA att vilja anställa honom. Därför blottar Yasin mer än någonsin av sig själv på albumet. Verket blir ett förfinat, förbättrat, mixat och mastrat paket som sammanfattar Yasin som rappare, fenomen, och samhällsfråga som blivit rebell, för att citera Yasin själv. Han har aldrig varit något annat än en röst som skildrar Sveriges förortsliv, samtidigt som han varit extremt tydlig med sina intentioner att genom musiken skaffa inkomst och ta sig ur ghettot. Den inställningen är ett tveeggat svärd, för även om Yasins låtskrivande här är bättre än någonsin, så går det aldrig utanför bekvämlighetszonen för rapparen – med undantag för Jersey Club-numret Har Dig. Yasin snuddar vid något storslaget hela tiden, men når det aldrig riktigt på albumet.

På PISTOLER POESI OCH SEX är producenten Amr Badr lika melodisk och detaljerad som alltid, och flera låtar på albumet är välskrivna och påminner om varför Yasin blivit utsedd till Sveriges bästa rappare. Samtidigt känns detta album en hustle som hade kunnat ersättas med något annat sätt att skaffa pengar. Hur välproducerat och välskrivet det än är, saknas den extra biten av innovation som hörs i Yasins tidigare släpp. Det säger en del att Yasins favoritlåt från hans karriär är en freestyle han släppte på YouTube för några år sedan. Eller kanske är han nostalgisk efter en enklare tid – det kan jag inte veta. Jag vet dock att albumet till slut blir repetitivt vid mer än ett tillfälle, och ibland är det svårt att urskilja om Yasin är en rappare eller en motivationsinfluencer.

Sedan har Yasin – och många andra rappare – viftat bort kritiken mot det våldsamma innehållet i deras musik med motiveringen att det är just konst, och att plötsligt tvärvända och hävda det motsatta känns som ett sätt att skydda sig från kritik. Det kan i och för sig visa på en ändring i attityd, men hur man än ser på det resulterar det i att Yasin safe:ar istället för att utmana sig själv i skapandet. Här kritiseras inte sakinnehållet i låtarna, utan bekvämligheten som ser en rappare hellre köra i samma banor istället för att utmana sig själv ytterligare. När 98.01.11 släpptes hejade vi alla på Yasin – han hade något att bevisa och han levererade med råge, men på vissa låtar av PISTOLER POESI OCH SEX är han bara… där. Han har förfinat sitt skapande och lyckats skapa en lyxigare uppföljare till förra albumet, men vad är det egentliga syftet med uppföljaren?

Missförstå mig rätt – han är och förblir Sveriges skickligaste rappare (även om andra rappare börjar utmana). På PISTOLER POESI OCH SEX finns också några av de bästa låtarna i Yasins diskografi, och om det hade kortats ner med kanske 2-3 låtar skulle det vara i nivå med den otroliga mixtapen six v’s. Fuck hiphop i all ära, men varför inte knulla gamet på ett sätt som det aldrig glömmer, så som Yasin gör på detta albums bättre låtar?