Ugly is Beautiful

Oliver Tree

Få artister förkroppsligar sin samtid på samma sätt som Oliver Tree gör. Den 27-åriga multikonstnären må vara ett antal år äldre än gemene TikTok-användare, men han har sina rötter djupt grundade i den internetkultur som omformaterat, och ständigt omformulerar, dagens musiklandskap. Trees estetik — mycket i linje med titeln på hans debutalbum — är så samtida att det skriker om den. Hans musik är en sammansmältning av de tankar, känslor och kulturella upplevelser som många av dagens unga kan relatera till, och Tree ser ständigt till att musikens förpackning förblir lika konsekvent som hans outfit: en kroniskt och komiskt ångestfylld utklädnad, bestående av små och stora överdrifter. 

Debutalbumet Ugly is Beautiful har hängt i en skör tråd de senaste månaderna. Tree har annonserat att han går i pension, att albumet kanske kommer släppas någon gång sisådär om sju år, att det inte kommer släppas alls. Till slut fick fansen dock sin vilja igenom – albumet som varit färdigt i tre års tid, och vars bitar sakta strötts ut över internet, är äntligen här. I samband med albumreleasen släppte sparkcykel-entusiasten också en bisarr video där han åker världens påstått största sparkcykel.

Ugly is Beautiful är sammanställningen av gamla, redan släppta låtar och hittills ohörda verk. Stora delar av skivan består av Trees karaktäristiska poprock med indie- och hiphopinfluenser och ett flertal av låtarna utvecklar, snarare än förändrar, ljudbilden. Samtidigt finns där influenser som förvånar, som sticker ut och bränner till. Över rappa trummor, storslagna produktioner och med en sångstil som stundtals är excentrisk och energisk, och stundtals kontemplativt konverserande, reflekterar Tree över livet och samhället. En stor del av skivan fokuserar på hans egna erfarenheter och känsloliv, alltid begrundade inifrån den skugga som faller på den som blir utstött; skrattad åt; utelämnad. 

Albumet inleds med den ösiga och något beskt klingande Me, Myself and I. Tree beskriver sig själv som en historieberättare, och menar på att albumet bör ses som en ihophängande historia. Betraktat utifrån denna premiss blir Me, Myself and I en skarp och mångtydig inblick i offentligheten som kändisskapet för med sig och i det samtalsklimat som råder online, speciellt om man, som Oliver Tree, är en något mer utstickande figur. Det sätter också stämningen för resten av albumet — en stämning som, inte helt oproblematiskt men ganska definitivt — är tämligen bitter. Trees historia är en historia om en underdog, en dedikerad visionär, en utpekad galning. Stora delar av albumet genomsyras av en bitter klang och en riktningslös ilska som tycks vila på en känsla av att inte bli förstådd eller accepterad. Såväl musikaliskt som textmässigt är det ständigt något som skaver, oavsett om det handlar om suicidala textrader eller förvrängda ljudbilder. 

Om albumets första låt Me, Myself and I inleder historien är de övriga låtarna en fortsättning och fördjupning. Tematiskt bjuds det dock på mer repetition än historieutveckling – underdog-tematiken är ett centralt ämne som återkommer skivan igenom. Samtidigt blickar Tree inte bara inåt, utan en rad samhällsobservationer och betraktelser smyger sig också in i albumets repertoar. På den gitarrfyllda Cash Machine kastar Tree en känga mot konsumtionskulturen och besattheten av rikedomar och prylar; “Shiny like a limousine / You’re spending like a cash machine / Smile, show your golden teeth / That’s how you cover up your cavities” och på den teatraliska, Gorillaz-osande låten Waste My Time uttrycker han sin, stundtals hånfulla, frustration över samhällets krav på att passa in. Den rebelliska ådran som flyter genom Trees livssyn och albumets tematik tar sig också uttryck i musiken: albumets spår är genreöverskridande, konventioner vrids ut och in och spottas ut, det finns en röd tråd som förenar låtarna utan att smälta samman dem. 1993 med Little Ricky ZR3 är rivig, hård och dansant med en produktion som drar åt deep house-hållet. Joke’s On You! i sin tur osar av old school hiphop och är hjärtskärande med sin ömsom distanserade, ömsom sårade framtoning: “No lie, this shit is fake as fuck / I’ve seen death in my nightmares since I was young / I’m close to the edge, people tell me I should jump (Go!) (…) Some days, I wanna ask ”What for?” / They’ve been laughing at me since the day I was born” sjunger Tree sarkastiskt och uppgivet på samma gång. Introspective, albumets näst sista spår, doftar somrig indie med plinkande gitarrer och bekymmerslös utstrålning. På Ugly is Beautiful blickar Oliver Tree tillbaka till rockens glansdagar och poppens största hits i precis lika stor utsträckning som han väver in samtida influenser och bearbetar dem på helt nya sätt. Det blir aldrig tråkigt och Tree lyckas också helt missa fällan som den typen av verk ofta innebär, nämligen att resultatet är spretigt och ofokuserat. Ugly is Beautiful är nämligen motsatsen – trots mängden influenser och uttryck är Oliver Trees egna uttryck starkare än allt annat och håller ihop skivan utan problem.

Oliver Tree har en persona som gör det svårt att skilja sarkasm från allvar och komik från tragik. Det går dock att konstatera att albumets ångestfyllda tematik inte är helt obefogad. Oliver Tree är nämligen en karaktär, en meme, en sketch-komiker som under tre års tid synts iklädd enbart en enda outfit i nästintill alla sammanhang. Oliver Tree är också en artist, en producent, en konstnär och en galning. Han är den levande reliken av en onlinebaserad värld som ständigt dör och återupplivas, en internetkultur i så snabb rullning att endast det till synes utbytbara kan vara det hållbara.

Kanske är det därför inte konstigt att Oliver Tree i samma veva som han släppte sitt första album också annonserade att det skulle bli det sista; han var klar med musiken. I en intervju med Anthony Fantano berättar han upprört om anledningen bakom: kraven och begränsningarna från hans skivbolag Atlantic Records. Tree berättar att Ugly is Beautiful har varit färdigt i tre års tid och att han hela tiden velat släppa det som ett enda, enat verk. Han likställer sina singelreleaser med att skära upp verket, att dela historier utan början och utan slut, att ge upp det han så ömt skapat och vårdat. Hans ilska, hans besvikelse, genomsyrar inte bara intervjun – den genomsyrar som nämnt också albumet. Bakom alla ösiga produktioner, mångtydiga textrader och trallvänliga melodier gömmer sig en sårad, missförstådd och frustrerad människa som väntar på upprättelse. Samtidigt gömmer sig där en stor visionär som aldrig låter sig tystas, som väntar på att vinden ska vända och tiden bli hans. En visionär som gillar att dra allting till sin spets, som lagt flera år på att forska om memes och vars öga för satir aldrig blundar. Kanske sammanfattar Oliver Tree sin frustration bäst själv: “My day will come, I gave too much / I sold my soul, I’m waiting for my pay in full” sjunger han på låten Hurt och avslutar med “I gave all I could give, but / It seems like it never really was enough”. Kanske blir det lättare för Oliver Tree att äntligen finna ro nu när Ugly is Beautiful existerar för sig självt, frisläppt från bolaget men också från honom själv.

Ugly is Beautiful är en bombastisk introduktion och ett skarpt avskedsbrev på samma gång. Albumet är snyggt, kreativt och rikt. Rikt på känslor, betraktelser, musikaliska influenser, visioner och prestationer. Den något tvära smaken som genomsyrar albumet bär på en ärlighet som även den berikar verket, och som skänker albumet långt mycket mer intimitet än vad man hade kunnat förvänta sig utifrån den noggrant konstruerade personan. Ugly is Beautiful är ett album som skriker av personlighet och liv. Samtidigt är det ett album som är ytterst skickligt ihopsatt och polerat in i minsta detalj, där Oliver Trees ihärdiga arbete och kreativitet fantastiskt väver ihop allt och lite till, utan att någonsin bli rörigt. Få artister förkroppsligar sin samtid på samma sätt som Oliver Tree gör, och få album lyckas porträttera det tidiga 20-talet bättre än Ugly is Beautiful.