Not Rock

Smiling

Smiling började som ett sätt för Johan Hansson Liljeberg att få ur sig musik som han egentligen inte hade någon plan på att släppa eller göra så mycket av, men med två album i ryggen kan man definitivt säga att planen att hålla det smått inte höll så bra. Med ett riktigt 90-talssound och inspirationer som Elliott Smith och Chad VanGaalen sjunger han om det lilla livet och ger det småskaliga stor innebörd med härligt skeva melodier. Smilings två tidigare album, Swimming och Politely består till stor del av grungeballader med mycket gitarrer, men på den nya EP:n Not Rock är stilen lite annorlunda.

De nya låtarna skrevs av Johan och trummisen Arvid Ingvarsson när de satt i karantän i Oslo förra året, och isoleringen och bristen på instrument är tydlig. Instrumenten som används är främst synt och gitarr – alltså instrument som är lätta att använda när man sitter i karantän, och trummor används bara på ett av spåren. Texterna handlar i stor utsträckning om olika typer av ensamhet till en ljudbild som ger en vemodig och nästan nostalgisk känsla. 

EP:n inleds med Inanimate Friends, en drömmig låt om att vara ensam som barn och bota det med en låtsaskompis. Med de inledande textraderna “I got used to being by myself / being an only child […] / I found my friends / in books and pens / in VHS tapes and cassettes / I’m not alone” slungas man rakt in i ensamheten, och även musiken reflekterar den känslan väldigt bra. Grunden utgörs av en gitarr och genom låten hörs stråkar, kör och stadsljud i bakgrunden som skapar en enslig atmosfär. Över detta spelas en fin, men ibland inte helt rent klingande syntmelodi som skapar och fångar låtens fantasifullhet – men även det skeva i den. 

På nästa låt, There There, skapar en arpeggiosynt en gungande, nästan sjösjuk känsla i verserna med en hel del härliga taktartsbyten som man aldrig blir riktigt klok på. Efter första refrängen bryts låten av och går in i ett litet parti som är som taget direkt ur ett barnprogram om rymden, som fortsätter på den oskuldsfulla och nästan lite naiva känslan från låten innan. I låten Seashell kommer man väldigt nära den tillvaro av isolering och karantän EP:n skrevs i och som vi nog alla kan relatera till. Till gitarrplock och svällande syntar sjunger Johan “empty seashell / comforting cell / silent doorbell / seems to fit me well” och “cooking, eating, cleaning, rinse and repeat / go for a walk / sleeping never dreaming, it’s bittersweet / name my pet rock” och beskriver en tillvaro av tomhet och meningslösa rutiner som för många tvingats bli vardag. Här ser man även tydligt hans låtskrivarstil där okomplicerade texter om vardagen och dess småsaker får stor tyngd.

Efter ett snyggt överlappande låtbyte kommer Seeds med lite fler stundvis svårdefinierade taktarter och ett skönt driv där Johan klämmer i med sin opolerade, men träffsäkra stämma. Linger är skivans poppigaste låt, och också den enda med ett ordentligt trumkomp. Låtens sköna, psykedeliska sound lurar en nästan att tro att det är en glad kärlekslåt, men ju längre in i låten man kommer, desto mer framträder det skeva som finns i de flesta av Smilings låtar och att det nog inte är så hälsosam kärlek det handlar om. EP:n avslutas med Milk & Honey, en riktigt fin liten vals. Det enda som hörs utöver Johans röst är en melodika och ett runt klingande elpiano som nästan ger lite av en cirkuskänsla där det blir både fint och obehagligt.

Av all musik som tydligt anspelar på att vara skriven i karantän eller som på något sätt har *dessa tider* som tema, är Not Rock bland den musik som kan kännas mest nära för många eftersom texterna ofta är enkla och vardagliga, och musiken svävar någonstans mellan det glada och det deppiga. Not Rock består av låtar som skapar en sann känsla och en atmosfär där Smiling tonsätter känslan av isolering – vare sig det är i Oslo eller någon annanstans i världen.