Upsättningen av Norma saknar effekt och känsloladdning
Hela teatersverige har vallfärdat till Stockholm. Stora affischer, merch-påsar och kändisar trängs utanför huvudstadens teatrar. Trots att något stort maraton har tagit upp mycket plats i staden går det inte som teaterintresserad att missa vad som pågår. Scenkonstbiennalens 30-årsjubileum firas och festivalen har därför återvänt till nationalscenen.
Varje år väljs ett antal produktioner ut till biennalen av organisationen Scensverige. De utvalda är sådana som stuckit ut med särskild konstnärlig kvalité och väckt intresse över teateråret som gått. En av dem som valts ut i år är Folkoperans Norma. Operan är skriven och komponerad av Vincenzo Bellini år 1831. Berättelsen är satt i Gallien 50 år e.Kr. under den romerska ockupationen. I handlingens centrum står Norma, prästinna av druidtemplet, som med sin siargåva är en vägledare för befolkningen som längtar efter befrielse från romarväldet. Men Norma har brutit prästerskapets kyskhetslöfte, vilket resulterat i två barn med Pollione, en romersk prokonsul. Vad som följer är en kärlekshistoria om svek och otrohet inför sig själv, sin titel och folket.
Det låter i text som en tydlig handling. Tyvärr blir denna uppsättning av Norma stökig. De otroliga sånginsatserna, orkestern och arrangemanget gjord av Henrik Schaefer ska dock inte förringas. De lyser otroligt klart! Julia Sporsén i den otroligt svåra sopranrollen som Norma och Ann-Kristin Jones i rollen som Adalgisa förtrollar publiken med sin sång. Texterna är dessutom ovanligt nog på svenska och kompletterade med undertexter. Det är ett fint tillgänglighetsarbete för operan. Det är alltså inte här det stökiga ligger, även om orkesterns volym ibland gör texten otydlig.
Skådespeleriet är genomgående stackato och segt. Avsaknaden av värdering i orden och rörelserna ger ett icke-levande stycke. Det skapar även svårigheter för publiken att förstå handlingen. Inte förrän andra akten tydliggörs konflikten mellan Norma, Pollione och de andra rollfigurerna. Opera är ofta otroligt förhöjt och orealistiskt i sitt scenspråk. Realism är inget man bör förvänta sig, men i första akten känns skådespelarna radiostyrda av förutbestämda scenerier. I vissa scener skrattar man till av överspelet och det lättar upp. Skönt! Men sedan distanserar man sig alltmer och zonar ut.
Efter pausen ökar dock intensiteten något. Föreställningen lyckas fånga tillbaka publiken. Det mekaniska i skådespeleriet avtar, men inte helt. Den regi skådespelarna fått fortsätter dock inte att nå upp till musiken som dansar fram och skapar dramaturgisk variation. Däremot sticker något annat, förutom orkestern, ut. En del som ofta glöms bort i scenrecensioner – ljussättningen. I Norma skiner Ellen Ruges ljusdesign. Den skapar dimension och liv i det tomma scenutrymmet. Den ökar även dramatiken i handlingen genom att samverka med och kontrastera musiken.
En del i Scensveriges motivering till varför Norma blivit utvald till Scenkonstbiennalen var att den blivit avklädd allt utanpåverk för att lämna plats åt karaktären Normas känsloliv. I operavärlden blir denna avkläddhet en slags revolt mot traditionen av storslagenhet i kostym och scenografi. Jag är allt annat än en konservativ teaterkritiker men vill ändå fråga, hade det varit så fel med en rokokokostym? Eller om man vill ha en modern storslagenhet, en stor eldeffekt som i slutet slukar Norma och Pollione? En pråligare dolk för att signalera dennes betydelse? Någonting som kontrasterar det avskalade hade behövts. Utan kontrast blir det tyvärr ingen effekt eller känsloladdning. Det är något Norma saknar.
