Night at Ezeh’s

Sam Ezeh

En drös Youtubers och influencers har försökt ge sig in i musikbranschen, med varierande resultat. Det kommersiella, barnvänliga formatet Youtubers och dylika stjärnor tvingas hålla sig till när de skapar innehåll övergår inte alltid till bra musik (se det mest extrema exemplet Jake Paul). 

Sam Ezeh är en före detta Youtuber-gone-soulig R&B-sångare som verkar vara medveten om detta, och har tagit denna övergång mycket seriöst. Rebrandingen är utförlig: Ezehs tidigare Youtubekanal 2chips1cola är borttagen, hans sociala medier är helt uppdaterade, referenser till vloggingen nästan spårlöst försvunna, och det krävs en del grävande för att hitta gamla videor och bakgrundsinformation om sångaren. Likt Jojis övergång för några år sedan från edgy Youtuber till moody popsångare, är budskapet tydligt: Ezeh vill att denna EP ska bedömas utanför Youtube-kontexten, på sina egna konstnärliga meriter. 

Och det med all rätt, för Ezeh sitter på talang och ambition. Night at Ezeh’s, det första släppet från det mystiska kollektivet no patience, är helt producerad av Ezeh med hjälp av vasst gitarrarbete från Axel Thorstensson. Debut-EP:n ger oss soulig, retro Steve Lacy-esque R&B – och Ezeh gör det bra. På Crisis, Ezehs debutsingel och mest streamade låt på Spotify med en supercatchig hook och trumpetmelodi, hör vi artisten leverera EP:ns starkaste låt. Låten passar lika bra i hörlurarna på väg hem en sen kväll som i högtalarna på en fest – en balans som är svår att få till, men som Ezeh konsekvent levererar på Night at Ezeh’s. 

Den nämnda singeln Crisis blir uppfräschad genom en elegant övergång från det första spåret Sundown (Intro). På djupare spår som Fly/Gravity och Moonquake (Interlude) lyckas Ezeh skapa snygga ljudbilder som skiljer sig från singlarna och presenterar något nytt; mer personliga texter och mer experimentell produktion. Moonquake (Interlude) låter som något direkt taget ur den senaste Thundercat-skivan, och även om spåret bara är en dryg halv minut långt, är det så in touch med genren och vad denna EP försöker göra: att skapa en vibe. På Fly/Gravity sjunger han “Though I know that she wants to fly, high, high, high / The gravity can’t be defined”, över en rytm som passar perfekt för hans lager av harmonier och silkeslena wailningar. Här levereras också EP:ns snyggaste sångprestation, där Ezeh får flexa alla sina olika tonlägen både i leadsången och på sina adlibs. 

Men trots skarp produktion fylld av snygg reverb, gungiga trum- och basljud som ligger precis rätt med gitarrerna samt en wavy estetik, finner sig Ezeh stundtals i lyriska klichéer och en brist på subject matter med rader som “My passion’s in the run / Just wanna have fun / I don’t like to fix, not my type of shit / I just want it done” på Crisis och “Caught up in this wave, what am I gonna do? / And I wish I didn’t care / But honestly I do / Don’t get distracted, you know you can do better / So just pick up the phone and learn from all the scammers” på Suspension. I en intervju med Clash pratar Ezeh om sin process – flertalet sångtagningar improviseras, i lager på lager, med en drös adlibs. Trots att  resultatet må låta snyggt, kan det bli lite personlighetslöst. Texterna låter bra – men flera av dessa låtar handlar liksom egentligen om… ingenting?

Genren prioriterar generellt vibe över lyriska mirakel, vilket dock gör att detta inte blir lika påtagligt på det stora hela. Det finns såklart också undantag, som slutspåret Makes My Night och andra singeln Bonsai Love, där Ezeh presenterar en metafor som starkt resonerar med retrostilen genom hela EP:n; löftet om kärlek från clout-chasers som gör allt för att göra en glad, medan det tydligt understryks att det krävs ett löfte tillbaka från Ezeh: “They gon’ treat you like a Bonsai / Give you all the love they can find”, och sedan: “Believe me, you gon’ get it, just do it, believe me, you gon’ get it”. Kanske är detta en kommentar på de Youtubers och influencers Ezeh har lämnat bakom sig. Makes My Night är dessutom ett så snyggt placerat slutspår ljudmässigt – denna låt är kvällens sista, tryckaren, när man sporadiskt strosar runt på festen, eller tar upp sin telefon, för att försöka hitta någon att gå hem med. Här levererar Ezeh EP:ns enda sanna kärleksballad, där Ezeh med låttexten lyckas berätta en historia som byggs på under låtens gång.

Ezeh bevisar att han har ett öga och öra för den estetik som han har skapat sig ljudmässigt och visuellt. Med sju överlag starka spår, hörs det att Ezeh kan stå på sina egna ben för sina musikaliska meriter. Bjud in oss till nästa Night at Ezeh’s, Sam. Vi väntar spänt på nästa släpp som i Clash-intervjun uppges komma i höst, samt fler nyheter från kollektivet no patience.