Hiphop tog över och är antagligen här för att stanna

Svensk hiphop har funnits med så länge att det går runt farbröder idag som minns eran när namn som The Latin Kings, Petter, Ken Ring, Leila K med flera var aktuella. När denna gyllene tid sedan banat väg för det nya millenniet, och i och med den existentiella kris som musikbranschen genomgått på grund av piratiseringen av media, kändes det dock som att hiphop hållit på att dö ut. Jämfört med andra genrer var inte scenen lika etablerad eller handlingskraftig, och rappare fann det mer attraktivt att exempelvis spela in musik på engelska i hopp om att fånga större publiker utanför lilla landet lagom. Att hiphopens popularitet dalat under 00-talet syntes tydligt på andra håll i världen; en trend som fångats exempelvis på Nas album Hip Hop is Dead. Sedan hände något – och successivt över åren blev hiphopen så stor att den influerat nästan varenda megahit de senaste åren. Genren är idag så pass stor att den jämförs med gubbrock, och det talas till och med om en post-hiphopvärld med akter som Death Grips, Flying Lotus eller Shabazz Places. Detta är också en trend som observerats på flera håll – inklusive i Sverige – och är huvudfokuset för SVT:s dokumentär När hiphop tog över.

Dokumentärserien delas in i fyra avsnitt på drygt 40 minuter var, som tar hiphopen från dess påbörjade renässans, till att den spridit sig runtom i Sverige, blivit kontroversiell, och samtidigt transcenderat landet. För att återberätta historien pratar SVT med en väldigt bred konstellation av rappare – här finns kompisarna från både förr och nu, och här finns rappare från alla håll i Sverige. På samma sätt som det alltid fungerar med public service är Stockholm – åtminstone någorlunda – i centrum i dokumentären, men det är svårt att argumentera för att berättelsen skulle skildrats annorlunda: Redline Records var faktiskt med och hjälpte de första rapparna att slå igenom, och de hade en hälsosam rivalitet med Respect My Hustle som pushat den begynnande scenen framåt. Sedan lyfts Malmö New Wave, Random Bastards och Göteborgsscenen upp, och dokumentärskaparen Thomas Jackson och redaktören Johannes Cakar är bra på att fånga de hårfina detaljerna som skiljer scenerna åt.

Att välja artister till en dokumentärserie om en konstform så bred som hiphopen bär per definition med sig en risk för kritik, men det är svårt att inte köpa Thomas och Johannes urval här. Att berättelsen börjar med Redline Records är nästan en självklarhet, särskilt med tanke på att limmet som håller ihop dokumentärens narrativ är internet. Stor säger det själv under dokumentärens första avsnitt – tack vare YouTube (då blattarna inte haft råd med 199 kr för Spotify Premium, enligt Dani M) spreds musiken som Redline- och RMH-artisterna gjorde som löpeld, och plötsligt var det inte bara hiphopparna som kom till showerna, utan även unga som exponerats till rap först genom tidigt web2. På ett eller annat sätt genom internet blev namn som Linda Pira, Labyrint och Silvana Imam kända landet runt, och berättelserna som kom från Norsborg eller Gottsunda resonerade snart med andra förortsbor runt hela Sverige.

Från Sveriges förorter lyfts blicken mot hur hiphopen tagit fäste i olika delar av landet, och hur den konstformen, som först varit en röst för den samtida förortens underklass tagit fäste även i medelklass-Sverige. Stockholms innerstad började komma med egna rappare som gillade lyx, och denna våg förkroppsligades av Lorentz. Bortom min egen chock över att han sakta börjar släppas in i värmen igen kan jag inte hjälpa att observera att tråden går tillbaka till internet: Lorentz inspirerades mycket av Lil Waynes diftonger, och jag tror verkligen att han, precis som mitt tonårsjag, suttit och lyssnat genom Tha Carter III på YouTube någon gång under 2008. Det tas upp ett annat, bättre exempel i dokumentären: Yung Lean som varit mer känd utomlands än innanför riksgränsen fram tills för ett par år sedan. Även Umeås Random Bastards är ett kvitto på internets kraft – förvisso kunde Umeås ungdomar under 90-talet lära känna utopibilderna om New Yorks boombox-bärande, basketspelande hiphopare genom TV och film, men Fricky har antagligen exponerats till den stora mängd referenser som hörs i hans musik genom nätet. När Yasins BBE senare slog igenom, när Ricky Rich började spela i den största europeiska ligan, när Manny Flaco hämtade inspiration från Frankrike, och när Silvana Imam tweetade den kända bilden på sin anti-SD-jacka (som är numera borttagen) agerade de alla innanför internets ramar. Media och kultur har givetvis spridits innan internet, men det är naivt att tro att hiphopen skulle ha tagit samma väg och följt samma exponeringskurva utan nätet.

Samtidigt som hiphopen är global och smittsam, speglar den alltid det specifika ställe som dess konstnär härstammar från. Cleo hämtar all sin inspiration från stillheten i Norrland, medan Fricky och Broder John manifesterar sin utopi i Umeå, och skapar på så sätt en helt ny värld som åter matar deras musik som en feedback loop. På samma sätt väljer dokumentären att tolka sammanflätandet av rap och kriminalitet, och till skillnad från Uppdrag granskning: Topplistornas 100 gubbar är När hiphop tog över väl medveten om att det inte bara råkar springa ut en hel scen av våldsamma rappare ur intet. Det tredje avsnittet innehåller det obligatoriska omnämnandet av kriminaliteten och våldet, som numera alltid följer med diskussionen om hiphop, men istället för att låta en religiös influencer åta sig uppgiften att tala om gangsterrapp tar rapparen 23 kommando. Vissa miljöer, hävdar han, gör det lättare att fatta vissa beslut, och då speglas det i musiken som konstnärer från ovan nämnda miljöer skapar. Bortom gangsterrappens misär hörs exempelvis hur Ricky Richs uppväxt bland Västerås syrianska fester och med en musikalisk familj inte kunnat resultera i annat än rapparen som spelat in Habibi.

I sin bok Proust och tecknen skriver Gilles Deleuze om att sanningen inte upptäcks genom en uppskattning för det positiva, intellektuella sökandet, utan av nödvändighet och tillfällighet. I Sverige talar hiphopen om sanningen: den återspeglar förortsberättelserna som den alltid gjort, samtidigt som den skildrar kultur och kommunikation. Scenen vi har idag, med tanke på internet och på strukturen av det svenska samhället, har varit nödvändig och oundviklig från start. När tecken skickas över landsgränser med millisekunders hastighet är det en självklarhet att hiphopen blir ett enigma av fenomen som både påverkar och påverkas av globala trender. Diftongerna, Jaccos reggae, gemenskapen med resten av den europeiska scenen och hiphopens öppenhet leder till en scen som är svår att fånga i ett visst ljudlandskap, och som bättre lär kännas genom sin attityd till konst och skapande. Till skillnad från rock eller jazz behöver hiphopen bara en dator och en rappare som vill spotta bars, och då kan hen prata om att släcka sina opps eller om att bli avsugen av en Zooey Deschanel-liknande tjej. Hiphopen är postmodern på det sättet, och när tillfället – det vill säga tillgången till internet – kom, var hiphop den genre som var bäst anpassad till den nya verkligheten.

Det fantastiska med Jacksons och Cakars arbete i denna dokumentärserie är att den fungerar som utmärkt grund för att bygga vidare på idéer och föreställningar om hiphop, men en sak vill den säga klart: hiphop tog över och är antagligen här för att stanna. Allt annat lämnas till tittaren. Dessutom väcker dokumentärserien stora känslor av nostalgi hos mig, speciellt när jag ser klippet från Ison och Filles spelning när de körde Från Hjärtat – musikvideon till den låten var bokstavligt talat på allas facebookvägg 2010, och är därför en kandidat till Sveriges första virala hiphophit. Scenen som man trodde skulle dö lever starkt idag, och att ställa alla händelser i ett sammanhang som När hiphop tog över gjort ger en perspektiv över hur mycket som hunnit hända de senaste 15 åren. Bland en hel del intetsägande, moraliserande skildring av hiphopen i media, lyckas denna dokumentärserie vara uppriktig – den kritiserar men förstår, den redovisar utan att bestämma, och den lämnar en del frågor över till tittaren. Vad säger det om hiphopen nu när rappare gör låtar för TikTok? Blir det en post-hiphop även i Sverige? Kommer genren att överleva ett par år till, eller blir den ute nu när dess artister är så stora att de spelar på Superbowls Half Time show?