My Soft Machine

Arlo Parks

Det brittiska stjärnskottet Arlo Parks debuterade med den omtalade låten Cola som 18-åring, och 2021 släppte hon debutalbumet Collapsed In Sunbeams som flitigt klättrade upp på UK Album Charts och kammade hem priser som Brit Awards i kategorin Breakthrough Artist och Hyundai Mercury Prize för Album of the Year. Nu sätts kugghjulen igång igen då hennes andra album My Soft Machine precis har släppts. 

Albumets första låt kastar lyssnaren rakt i känslornas träsk, Bruiseless är avskalad med en mjuk synt och rena trummor. Parks andas in och ut kommer orden som får hjärtat att svida: ”I wish I was bruiseless / Almost everyone I love has been abused, and I am included”. Låten berättar om en önskan att skydda sig själv och sina nära, viljan att återvända till tiden innan man upplevde all smärta. Spåret är kort och drabbande, subtila barnröster som från en skolgård ligger som en nostalgisk dimma bakom orden. Den milda, lättsmälta ljudbilden fortsätter in i låten Impurities som omsluter lyssnaren med en vibrerande bas och soft, elektroniskt R&B-sound. Den tunga tematiken dröjer sig kvar även i denna låt och man hajar till vid ordet “bruise” som upprepas flera gånger om, där låten blir som ett svar på föregående spår när textjaget nu omfamnar den som skadats och viskar att blåmärkena inte längre behöver gömmas. 

Trots den tunga tematiken sitter albumet inte still utan sträcker sig åt många olika håll och kanter; vi får somrig funk och y2k-rock i låten Devotion, industriell elektro som ger en stötar i låten Puppy och silkeslen R&B i låten Purple Phase. Blades skarpa titel är missledande, det bubbliga och lättsamma soundet draperar och dränker denna lekfulla kärlekslåt i en kvardröjande sötma. I denna låt kommer Parks poppigare sida fram, och alla dessa riktningar knyts ihop av en kontinuerlig mjukhet. Det finns inga hårda kanter i det här albumet, låtarna spelas med ett nästan dämpat filter på instrumenten som suddar ut alla gränser och övergångar.

Albumets sjätte låt Weightless handlar om att försöka bli mätt på de brödsmulor man får av någon man verkligen hungrar efter. Parks är en konstnär med orden, målar upp bilder och känslor som hugger tag i lyssnaren. Här, mitt bland de snabba fraserna och den livfulla ljudbilden, är Parks i sitt esse. Låten följs av ett väldigt spännande samarbete, nämligen det med artisten Phoebe Bridgers. Pegasus är bubblig,  drömpoppig och känns vid första lyssningen som en väldigt oväntad riktning för både Parks och Bridgers. Låten är catchy och rar men når inte riktigt de förväntningar som uppstår när man placerar två ikoniska artister tillsammans. 

Det känns som att albumet provar och vill väldigt mycket, något som i vissa fall funkar men som i andra fall lämnar låtarna lite personlighetslösa. Låten Dog Rose blir en av de som aldrig riktigt lyfter utan fastnar i ett ganska uttjatat och kommersiellt sound. Det är kul att få höra Parks i olika stilar men det är just hennes mer personliga sound och närvaro som fått mig som lyssnare att vilja återvända till hennes musik. Faran med att lyckas tidigt i karriären är att man direkt skapar höga förväntningar, vilket i vissa fall inte riktigt möts i detta album. Låtarna flyter lite på ytan men djupdyker inte. Det finns dock mycket igenkänning i låtar som Im Sorry, Room (red wings) och den avslutande låten Ghost. Det lunkade tempot och upplösta lo-fi tonerna, de slående och humoristiska fraserna som “Without you, I’m devastated / Now I just want to eat cake in a room with a view” får en att hitta tillbaka till Parks men på det stora hela gör skiftningarna i stil lyssnaren vilsen.

My Soft Machine jobbar så att maskineriet blir skållhett. Det finns mycket hjärta och mycket vilja, albumet sträcker sig långt men når inte hela vägen fram. Det har funnits en helhet i hennes tidigare släpp som saknas här, en självklarhet och fingertoppskänsla. Under lyssningens gång glömmer jag stundtals vem jag lyssnar på och låtarna sticker inte ut tillräckligt. Ändå känns det hoppfullt, både i textförfattande då låtarna tar tag i och reder ut det som svider, och i musicerandet då det finns en tydlig vilja att försöka ta sig framåt. Musiken känns levande och längtande, i rörelse. Trots att de initiala förhoppningarna inte riktigt införlivats får My Soft Machine lyssnaren att se fram emot att följa Parks musikaliska resa.