Multitudes

Feist

Leslie Feist tar sin tid. Sedan solokarriären började för 24 år sedan har den kanadensiska singer-songwritern inte släppt mer än sex album, och varje gång hon kommer ur ide är det med en nästan helt ny stil. Möjligen är det bättre så – i ett annat universum kanske Feist hade blivit ett one hit wonder, mest känd för den löjligt charmiga singeln 1234 som tonsatte iPod-reklamer i en svunnen era. Istället har hon stått kvar som en unik och intressant artist kännetecknad av en oefterhärmlig stämma och labyrintiska låttexter. När Feist nu är tillbaka med det nya albumet Multitudes, sex år efter det senaste, är det med den tystaste, mest begrundande musiken hon har gjort under hela karriären. 

Det går verkligen inte att överdriva lugnet som präglar de tolv spåren på albumet. Efter det Björk-inspirerade introspåret In Lightning är nämligen Multitudes för det allra mesta en uppvisning i hur mycket man kan åstadkomma med en akustisk gitarr, en osviklig känsla för melodier, och en sångröst som skulle kunna röra även den största cynikern till gåshud. Flera spår här saknar till och med något som ens skulle påminna om slagverk. Med det inte sagt att albumet är minimalistiskt, beroende på hur man ser på begreppet – dessa låtar är sprängfyllda, bara inte med storslagna arrangemang och flertaliga överdubbningar. Istället är det textförfattandet, och leveransen av det, som är mest ambitiöst här. Feist kommer ofta så pass nära mikrofonen att det känns som att hon viskar rakt in i ditt öra, och det för koncentrationen direkt till orden, som berör allt från skildringar av naturens oövervinnerliga makt, till frågor om vad som egentligen gör någon till en kvinna, till reflektioner över det nyfunna moderskapet. Ofta låter Multitudes som ett giftermål av Phil Elverums rustika arrangemang och Mark Kozeleks tankspridda verser, fast levererat med en sångteknik som skulle få båda gubbarna att skämmas. 

De sparsmakade låtarna här innebär också att det blir väldigt effektfullt när fler komponenter än bara sång och akustisk gitarr förs in i ljudbilden – på Hiding Out In The Open ger ömma melodier vika för en orgelslinga som långsamt svävar ut i natten som en eldfluga. Höjdpunkten I Took All Of My Rings Off låter mörka stråkar mingla med en armé av stämmor till fantastiska resultat. Stunderna då Feist leker med dynamiken som uppstår när nya instrument smyger sig in och kittlar den etablerade ljudbilden ger oss också albumets mest tillfredsställande ögonblick. Become The Earth saktar ner allt till ett nästan stillastående tempo, och lämnar därmed ett perfekt utrymme för plattans bästa spår, Borrow Trouble, att krascha in som en tsunami. Låten är ett naturfenomen av distade gitarrer, befriande blås, och ett av Feists starkaste sångframträdanden hittills i karriären – när låten når sin svindlande högsta höjd släpper sångerskan ut ett skrik som skakar hela kroppen och frigör varenda gnutta av tystlåten oro och ångest som definierar de tidigare låtarna. 

Egentligen hade albumet kunnat ta slut där, och det är egentligen den främsta anledningen till att betyget inte blir högre – Borrow Trouble sätter ribban så högt, och känns som en så naturlig avslutning, att de tre låtar som följer efter känns överflödiga när de tar ner skivan till samma behagliga tempo som innan, trevligt som det ändå är. Hade man lyckats utnyttja den klimaktiska dynamiken mellan tyst och högljutt ännu mer, och bjuda på lite mer uppväxling och katarsis, hade Multitudes kunnat vara ett monumentalt verk. För det mesta är det här dock en riktigt stark pånyttfödelse för en enigmatisk artist som ständigt finner nya strängar att sätta på sin lyra. Helt enkelt var det värt att vänta sex år på detta – fortsätt ta din tid, Feist.