Multitude

Stromae

År 2013 var världen Stromaes, och vi andra bara dansade i den. Belgarens andra album racine carrée hyllades världen över och toppade albumlistorna i Belgien, Frankrike, Nederländerna och Italien och åren efter turnerade Stromae världen över. Han blev dessutom den första frankofona artisten att headline:a Madison Square Garden – men dessa framgångar följdes av några oändligt mörka år.

Multitudes inledande spår Invaincu, “obesegrad”, skvallrar om hans fysiska och psykiska hälsa sedan sist vi hörde från Stromae. 2015 fick Paul Van Haver, som han egentligen heter, avbryta sin världsturné efter att han drabbats av svåra komplikationer till följd av malariamedicinen meflokin, med sömnproblem, hallucinationer och depression som till slut ledde till suicidala tankar. Under en tids återhämtning har han hunnit gifta sig med stylisten Coralie Barbier och 2018 fick de sitt första barn tillsammans. En treåring senare och den frankofona superstjärnan har äntligen blivit redo för att äntra musikens värld igen – och det med världsmusik. 

Om racine carrée var mer direkt och full med olika tempon och identiteter, så är Multitude något helt annat. Stromae är en tvättäkta maestro bakom mixerbordet, det passerar inte en enda sekund på Multitude som inte tillfredsställer gemene musikfantast. Inspirationen bakom albumet är världslig folklore, och tanken var även att albumet skulle döpas till Folklore innan en viss Taylor Swift hann före. Stromaes vision för det här albumet var att influenserna skulle skapa en så enhetlig ljudbild att det inte skulle vara möjligt att identifiera exakt var låtarna hämtat inspiration från. Efter redan nämnda Invaincu som stegrar spänningen effektfullt och den magnifika singeln Santé får vi prov på den heliga brygd som puttrat under många långa år. Och för varje låt som går är det som om en väntan på något magnifikt växer sig starkare och starkare – en väntan som till slut känns lite förgäves.

Under denna väntan presenterar Stromae de spännande rytmer, tonföljder och okonventionella instrument som man på förhand hoppats på att få höra. La solassitude och Riez bland andra pryds av det orimligt melankoliska instrumentet ehru, en kinesisk nationalskatt som du förmodligen känner igen när du väl hör den. Fils de joie tycker man hade kunnat platsa på racine carrée utan problem, tills cembalo-outrot kommer och drar en raka vägen in i Mozarts pojkrum. Pas vraimant charmar och förbryllar med en extremt smutsigt låtande flöjt som påminner om de i Eurovision-sammanhang så kära balkanballaderna. Déclaration broderas av den bolivianska charangon, men i ljudrummet ligger en matta av något som påminner om bakåtspolade melodier. Här kulminerar albumets momentum: Stromae trollbinder en och lyckas för några minuter införliva den konceptuella tesen på Multitude. Även avslutande Bonne journée bjuder på en helt ny sida av Stromae när ett klassiskt trapbeat dånar in över fågelkvitter och banjoliknande strängar.

Det finns en melankoli som med vissa undantag aldrig riktigt lämnar Stromaes melodier, vilket förstås går hand i hand med de teman som tas upp. Stromaes artisteri består trots allt till stora delar av samhällskritik, och Multitude är inget undantag. Förutom skildringar av hans privatliv sjunger han exempelvis på Fils de joie om samhällets förhållande till prostitution; verserna sjungs ur sexköpares perspektiv medan refrängen sjungs av en son som står upp för sin mors, det vill säga den prostituerades, värdighet. Riez i sin tur handlar om hur människor med olika förutsättningar har olika drömmar, C’est que du bonheur ironiserar det perfekta föräldralivet och de avslutande Mauvaise journée och Bonne journée skildrar två personer som pratar till och om varandra; hur en deprimerad person ser på livet och den lyckliga, respektive hur en lycklig ser på sitt liv och den deprimerade. L’enfer sticker ut med sin dynamiska produktion och handlar om att infinna sig i sina tankars helvete. Ett narrativ som förmedlas med tungsinta verser och emotionellt laddade refränger, och som mycket väl kan vara en av Stromaes bästa låtar.

Multitude är en pärla som Stromae polerat ordentligt, men den där känslan av fullständigt galen briljans infinner sig aldrig riktigt. Till skillnad från racine carrée som lyckades med konstycket att vara excentriskt och enhetligt på samma gång, är Multitude trots sin titel mestadels det sistnämnda. I vad som till en början verkar vara en intervju berättar han att han försökt frångå att låtarna skulle ha en alltför tydlig identitet, men ironiskt nog blir istället den musikaliska mångfalden vad som gör intrycket homogent. Stromae har i princip lyckats för bra med att blanda alla influenser, för till slut undrar om man inte redan hört vissa låtar tidigare på albumet. 

Trots att Stromae lämnar en hel del kvar att önska, visar Multitude prov på hur konceptuell han är som artist. Hängivenheten till temat är oförneklig, och om man tar sig över språkbarriären finns det oaser med historier att upptäcka. Att blanda influenser från alla världens hörn visade sig dock vara lättare sagt än gjort, men även om Stromae inte når upp till de höga förväntningarna är Multitude fortfarande en respektabel och efterlängtad återkomst till den värld han så elegant skildrar.

Bästa spår: L’enfer, Déclaration