Recension: Men Who Sing
Den 90-åriga Ednyfed är en man som är mån om sina vardagsrutiner, speciellt efter att hans fru gick bort. Han anstränger sig för att hålla hemmet i samma skick som hon gjorde vilket innebär nya lakan på torsdagar, dammsugning på lördagar och putsningar av tekannor på söndagar. Men av alla veckans rutiner inträffar höjdpunkten på tisdagar då han först äter bacon, för att sedan bege sig till sin manskör.
Det är om den här kören, Trelawnyd Male Voice Choir, som filmen Men Who Sing handlar om. Platsen är kuststaden Rhyl i norra Wales som de senaste decennierna fallit mer och mer i glömska. Turisterna har blivit färre för varje år och industrierna har lagts ner en efter en. Kören ser ofrånkomligen ut att gå mot samma öde då medlemmarna har en snittålder på sjuttio år och nya yngre förmågor lyser med sin frånvaro.
Ednyfed är pappa till filmens skapare Dylan Williams och när sonen en dag får ett samtal från sin far som meddelar att han tänker sälja huset, som är starkt förknippat med den framlidne mamma, inser sonen att även pappans slut börjar närma sig. Husförsäljningen motiveras med att “det är klokt att göra det medan jag kan”. Med de orden ringandes i öronen bokar Dylan en flygbiljett för att besöka sin pappa, medan han kan.
Under Dylans uppväxt hade han inte förstått sig på pappans kör och upplevt Rhyl som en liten och konservativ stad. Han ville iväg och så fort han fick möjligheten bokade han en envägsbiljett till Tokyo utan att komma tillbaka, förrän nu. Väl i Rhyl igen är stämningen mellan far och son till en början motsträvig men när Dylan en tisdag följer med till kören börjar han förstå dess innebörd för både sin far och de andra medlemmarna. De allra flesta av männen, födda under mellankrigstiden och uppväxta under en period då det inte pratades om känslor i lika hög grad, får genom sången ett uttryckssätt att få utlopp för det som samlats i både hjärnan och hjärtat. Men framförallt får de vara del av en gemenskap och en plats att gå till där någon faktiskt saknar en om man inte dyker upp.
Körens medelålder på sjuttio år betyder emellertid att de allra flesta av männen är inne på ålderns höst. “Let’s be honest, how many of us will be here i five years?”, frågar sig en av de gråhåriga gubbarna till slut. För att Trelawnyd Male Voice Choir ska leva vidare behöver något göras och en rekryteringskampanj sjösätts. Tillsammans med den stränga men humoristiska körledaren Ann Atkinson sjunger de på ett slakteri, en kreatursmarknad och i ett köpcentrum för att visa lokalbefolkningen att de finns. Till slut lyckas de värva en ny medlem – en hårdrockande 66-åring som blir näst yngst i sällskapet. Med stärkt självförtroende bestämmer de sig för att tävla i körsång för första gången på femton år. En kortare båttur, en lite längre busstur och många timmars sång repetition senare anländer kören till Nordirland där tävlingen äger rum. Bilderna därifrån är mycket vackra.
Handlingen överraskade aldrig med några oväntade vändningar eller uppseendeväckande avslöjanden vilket jag inte heller hade förväntat mig. Det är på grund av det lågintensiva och stundtals förutsägande berättandet som filmens form håller ihop, och istället för att berättelsen ger tittaren nya tankar och insikter belyser den en fundamental del för mänskligt välmående – fysiska möten med personer vi tycker om. I pandemitider blir det än tydligare hur viktig det är för oss människor.
Filmen är en slags hommage till den livslånga vänskapen som förmodligen bara går att få till en annan människa genom att vara del av samma sammanhang under en lång tid. Dylan själv trodde att hans liv, fyllt av resor och upplevelse, var sättet att leva på för att ta tillvara på tiden han fått på jorden. Men när han förstår körens betydelse går det upp för honom att hans pappa levt ett rikt liv, fullt av alla kärleksfulla vänskaper med körkompisarna, i den lilla staden Rhyl på den walesiska nordkust.
”Men who sing” hade svensk premiär på Tempo Dokumentärfestival den 11:e mars och går att se under 48 timmar.
