Recension: Mefisto
“Vad kunde jag ha gjort? Jag ville bara spela teater,”, säger rollfiguren Hendrik Höfgen, den desperata, narcissistiska skådespelaren som längtar efter något större. Hendrik, spelad av Danilo Bejarano, är trött på att vara “världskänd i Hamburg” och när nazisterna tar över makten i Tyskland ställs hans moral på prov. Ska han offra sina socialistiska värderingar för en plats på stora scenen i Berlin?
Mefisto är en berättelse om hur skör gränsen mellan rätt och fel är när ens kropp och själ sätts på prov. Pjäsen är baserad på en roman av Klaus Mann, som skrev Mefisto på flyende fot från Tyskland år 1936, där Hendrik Höfgen ska föreställa en av nazisternas favoritskådespelare – Gustaf Gründgen. Förutom att agera som en utmärkt historielektion lyckas Mefisto illustrera den sorgliga verkligheten om vad som hände socialisterna när Hitler började komma till makten på ett sätt som får publiken att känna obehag, sorg och förvirring.
Första akten utspelar sig sent 1920-tal och allt handlar om socialismen. Hitler har precis blivit arresterad och det jublas. Här får man träffa skådespelarna på den anti-socialnationalistiska teatern Stormfågeln i Hamburg. Ensemblen är bra på att spela skådespelare – skulle du träffa någon av dessa karaktärer på en fest skulle du efter en minut kunna lista ut att det här är en person som spelar teater. De fyller första akten med humor och kamratskap samtidigt som det mörker man vet är på väg sakta sipprar in genom fasaden. En av mina favoritscener under första akten är när Hamadi Khemiri spelar den graciösa dominatrix-strippan Juliette som dansar och sjunger en (vad jag vet) felfri Der Prinz von Lügenland. Man blir lite förförd, särskilt när hon tar bältet och smiskar till Hendrik. Nästan lika sensuellt som när Khemiris andra karaktär, den plågade regissören Sebastian, visar oss sitt senaste mästerverk på Stormfågeln som råkar vara lesbisk barbiedocks-porr. Första akten börjar starkt och tappar tyvärr lite fart i slutet, men det är något akt två snabbt lyckas fånga upp igen.
Andra akten startar tio år senare när nazisterna tar makten. Jämfört med första aktens bohemiska kaos känns allt nu mer seriöst och deppigt. Den tragiska verkligheten av vad som faktiskt hände i Tyskland hinner ikapp oss och skratten byts ut mot en högljudd tystnad. Snabbt får vi gå igenom ett flertal dystra scenarion som gestaltar de tragiska event karaktärerna på Stormfågeln och resten av socialisterna i landet får utstå. När Otto, spelad av Hannes Meidal, berättar för publiken hur han hört förtvivlade skrik från tågvagnar som susat förbi i natten, brister det lite inombords. Otto är en beundransvärd karaktär som verkligen kan beröra och man imponeras av hans mod när han står fast vid sin socialistiska ideologi även när nazisterna tagit allt ifrån honom.
Det är en gripande uppsättning som sällan tappar min uppmärksamhet tack vare många intressanta regissörsval. Skådespelarna pratar ibland direkt till publiken och ombyten och kulissändringar sker framför oss på scen. En av de starkaste scenerna är när det skriks “Tänd i salongen!” och publiken tänds upp. Vi blir utpekade. Även om regissören Natalie Ringler förklarat hur hon ursprungligen bestämde sig för att sätta ihop denna pjäs efter att Putin invaderat Ukraina, så får man en stark känsla av att det är lite mer close to home än så. Ett annat signifikant val av Ringler är att låta de flesta i ensemblen spela flera roller av olika kön eller med helt olika karaktärsdrag. Till exempel när den fantastiska Elin Klinga byter karaktär från den vackra sjungande judinnan till den nya hårda nazistiska teaterchefen. Båda rollerna levererar hon lysande. Det uppstår dock en viss förvirring när skådespelarna byter karaktär samtidigt som karaktärerna genomgår totala personlighetsförändringar. Till exempel Lorentz, en karaktär som spelas av ensemblens praktikant Elias Wahldén, som går från superkommunist till nazistisk paramilitär. Om jag inte hade kollat rollistan efteråt så skulle jag trott det varit två olika karaktärer han spelade. Ringler har annars fått fram kusliga och påhittiga detaljer och symbolik här och där under pjäsens gång som får en att tänka till och som ger pjäsen ett större djup.
Även om Dramatens gestaltning av Hendrik inte verkar lika kalkylerad som Hendrik Höfgen i Klaus Manns roman, så ska pjäsens stjärna Bejarano ha en applåd för hur övertygat han gestaltar Hendriks eländighet och desperation. En annan framstående skådespelare är Melinda Kinnaman som bland annat spelar Miklas, en ung tysk nationalsocialist. Precis som att hennes karaktär får en otrolig “redemption arc” (en komplott där en karaktär får upprättelse för sina handlingar) som sker längs pjäsens gång går även hennes skådespeleri från okej till spektakulärt. Det är i andra akten, när Miklas insett hur nazisterna inte uppfyllt de löften de gett, som hennes talang kommer fram. Om hon hade kunnat hålla samma nivå under hela pjäsen som i slutet av akt två så kanske folk kunde tänka på något annat än Snabba Cash när de hör namnet Kinnaman.
Övriga i ensemblen kan även de få en applåd för deras insats i denna viktiga och väldigt aktuella pjäs. Alla i ensemblen gjorde en formidabel insats som fick liv i en relevant diskurs på det mest intressanta möjliga sättet. Sen så skulle jag inte vara trogen min generation om jag glömde nämna att självaste barndomsidolen Byggare Bob (Magnus Ehrner) var med i ensemblen och spelade Stormfågelns teaterchef.
Pjäsen lämnar en undrandes: Vad skulle jag ha gjort? Jag önskar och hoppas såklart att jag kunde vara som Otto som hellre torteras till döden än att skvallra på sina vänner, men den hårda sanningen är att om vi någonsin kommer stå inför ett sådant val så låter nog kändisskap, pengar och drömjobb mer lockande än vad man tror. Precis som Hendrik kanske jag övertalar mig själv om att det jag gör är rätt och rimligt. För vad kan jag egentligen annars göra? Det är en skrämmande tanke, som Natalie Ringler och Mefisto dissekerar med bravur.
