Le Fruit Disco II

Stuzzi

Ta på dig din mest färgglada hawaiiskjorta, kompa ut eftermiddagen och dra någonstans där solen är stekhet, och där du kan lyssna på Stuzzis nya EP Le Fruit Disco II. Gärna tillsammans med några vänner, eller med någon du gillar extra mycket. Om dessa uppskattar sommarens färger och glädje lika mycket som du, har Stuzzi skapat säsongens soundtrack för er.

Le Fruit Disco II är en kort, härlig EP som svischar förbi lika fort som sommaren, och den bygger på ett koncept som är lika enkelt som vackert: en komponering av dansmusik med akustisk perkussion och salsaackord, som låter och känns som att leva livet med en tizana i handen. Det är inte första gången som Stuzzi tillämpar detta koncept i sitt skapande, och EP:n knyter an till första Le Fruit Disco som kom förra året. Denna gång bjuder Linus Hasselberg in oss till fruktdiscot strax innan midsommar, och inte i september som med den första EP:n. Ett smart val minst sagt, med perfekt timing för den stundande festsäsongens höjdpunkt! 

Redan på pomelo hörs det vackra i EP:n: sången, trummorna och gitarren garanterar att denna låt toppar Spotifys discolistor som Umami och Global Groove. Bland industriell, livlös techno och själlösa EDM-dängor finns det en rörelse inom den elektroniska genren som blickar tillbaka på något tidlöst och äkta. Bland den hittar vi artister som Folamour, Laurence Guy eller Sam Ruffillo, och det är ingen fråga om att även Stuzzi platsar in. Singlarna la paz och efyo, som släpptes tidigare i år, visade riktningen EP:n skulle komma att ta, och de tre nya låtarna som tillkom till verket rör sig på samma höga nivå. Dessa etablerar Stuzzi som en skicklig producent med mycket soul och känsla för the groove. Eat you like a fruit, precis som efyo, gästas av en ofelbar Boko Yout som inte slutar att förvåna: är han en punkstjärna? En rappare? Eller en soulsångare från en svunnen tid? Vem vet!

Man hade önskat att denna EP:ns speltid varade mer än drygt 23 minuter. Tempot är högt på alla låtar förutom eat you like a fruit, och variationen i instrumentationen är rik men sammanhållen. Det talar för att Stuzzi skulle kunna släppa ett mer omfattande verk, utan att tappa sitt karakteristiska discosound. EP:n visar också att övergången från Linus Hasselbergs mjuka instrumentation och rappande på Stuzzis första projekt, till den härliga funken vi hör på detta verk, har varit bland det bästa som han kunnat göra för sin karriär. Folk är heltokiga i disco, och en så duktig musiker visar sig bemästra konsten att blåsa liv in i en 4/4-takt.

Jag kan bara tala för mig själv, men alla låtar på Le Fruit Disco II åker rakt in på mitt USB. Rekommendationen är att spela EP:n enligt anvisningarna ovan, eller i slutet av ett rave, när folk ska hinna landa och andas ut innan de drar hem. Visst hade EP:n kunnat vara längre, men så är fallet med allt fint i livet – det är svårt att få nog.