Krasch

Loxell

The hustle continues. Stockholmsbaserade Loxell, även känd som Toni, är tillbaka med en fräsch mixtape vid namn Krasch. Senaste åren har Loxell, som hade artistnamnet Johan Vuitton fram till 2017, levererat en stadig ström av banger-fyllda mixtapes och EPs som sipprat ut i Stockholms undergroundscen och långsamt byggt ett följe. Återkommande karaktärsdrag i musiken har varit slående punchlines och tekniskt snygga flows över trappiga beats. Detta parat med en sylvasst fokuserad ambition att ge sina lyssnare den bästa möjliga svenska tolkningen av genren Klassisk Amerikansk Trap.

Loxell håller sig väldigt trogen till genren. Det hörs och syns hela vägen upp till artistens Tony Montana-liknande persona och visuella profil. Att han har studerat underground mixtape-legender som Future, Young Thug och på senare tid modernare förstklassiga mumble rappers som Playboi Carti och Lil Uzi Vert hörs. Så vad bidrar Loxell egentligen med till genren, förutom att fortsätta importera den till post-Von Haartman Sverige?

Vad vissa naysayers skulle kalla för en brist på utveckling låter på Krasch som ett skarpt utförande av klassisk Atlanta-trap. Faktum är att väldigt många försöker att kopiera stilen utan att uppnå den nivån av wavy flyt som Loxell nästan felfritt uppvisar på Krasch. Det hörs att han har studerat sina favoritartisters flows, det hörs att han har tränat sina olika tonlägen och anpassat dem till sina punchlines med en hunger. Med produktion från soon-to-be underground-legenden Simon K och med support från Belin på två spår känns det som att Loxell äntligen får skörda vad han sått. 

Öppningsspåret Missmatchar ger oss en orolig, allvarlig ljudbild där det låter som att Rick Ross möter Meek Mill i en Lamborghini klockan 03.00, glidandes 120 kilometer i timmen genom centrala Stockholm för att i en final boss-battle avgöra vem som är bäst. Här radar Loxell i sin nasala autotune upp anledningar till varför han förtjänar tronen innan han signerar sin första vers: “Tro vad du vill så länge du tror på det / Jag är så säker, kan inte sätta ord på det”. Skrrt-i-120-kilometer-i-timmen-auran fortsätter på andra spåret 60 Sekunder med minnesvärda raderna: “Dricker så mycket, kunde köpt designer för panten / Varje gång är i ett rum, så är jag elefanten / Korsat halsen med demoner, som Jesustanten / Sena nätter, tripping någonstans nere vid Svampen”. Spåret Stylist upprepar ett sentiment vi förvisso hört en massa gånger redan men på något sätt lyckas Loxell blåsa nytt liv i temat när han under låtens snabba 106 sekunder börjar ta skivan in i ett tyngre, hårdare och allra främst kaxigare territorium när han skryter om hur han givetvis klätt sig själv, utan hjälp av någon stylist.

DING DONG. Ja, vad ska man säga. What the fuck. Tripletsen fortsätter och fortsätter och fortsätter och fortsätter och man blir snurrig. Och det är fucking snyggt. Det är minst lika bra som Future 2016. Om inte bättre. Inte nog med det. Det tar inte mer än 3 sekunder innan vi hör rapparens bästa baby voice-tolkning på Meep Meep, med ett helt nytt röstläge, typ av bars och beat. Hur många låtar har Loxell behövt skapa för att kurera denna korta samling crème-de-la-crème-spår från hårddisken som lyckas placera honom i pole position på så många olika beats och stilar?

Den negativa sidan av detta korta mixtape är det lite generiska soundet som trots allt börjar kännas gammalt och riskerar att låta fast i slutet på 10-talet. Loxell lyckas hålla intresset med sin starpower, snygga bars och flow, men för lyssnare som inte uppskattar modern rap eller Loxells influenser lika mycket som undertecknad kommer Krasch göra ett mindre storslaget intryck. Trap gjord rätt i all ära, men vissa stunder på albumet landar i en lite oklar gråzon som inte är kommersiell nog för att tillfredsställa svensk pop-rap, och inte experimentell nog för att trycka svensk rap framåt, förutom att ge oss låtar som Meep Meep och DING DONG på svenska. 

Med det sagt är det tekniska utförandet superbt och rapparen har bevisligen gjort sin hemläxa; blivit starkare släpp för släpp medan han smakfullt lyckats anamma ett snabbt ökande antal raptekniker, tonlägen och rimstrukturer i sin arsenal utan att låta som en billig kopia av kontemporär rap. Att lyckas göra detta så bra år 2021 och fokuserat bevara trogenheten till genren förtjänar en stående eloge. Börjar han trycka mer på genrens gränser kanske the student kan become the master.