Recension: Julkalendern 2020
Nu har sista juleljuset brunnit och vi har äntligen fått se det sista avsnittet av årets julkalender Mirakel. Kitty Östergren har recenserat den rafflande upplösningen! Blir allting bra i slutändan?
19–24 december
Ho ho ho, alla där ute. Först och främst: en riktigt god jul till alla ni kristet troende, kristet tvivlande och ni som gör varken eller men som ändå firar denna lite snurriga, men i stort sett trevliga, högtid. Det är dags för finalen, den sista julkalenderrecensionen, och VILKEN resa det har varit.
Förra fredagen lämnades vi on read med vetskapen om att universum riskerade att förintas genom att det lilla och gulliga svarta hålet var på väg att kollapsa. Som om inte det vore nog hade tidsresan för att ordna så att Sören och hans (någon måste säga det: otroligt snygga) föräldrar inte skulle lämna jordelivet i en brand år 1920 gjort så att Anna-Carin plötsligt inte existerade längre och Vilgot förvandlats till en utbränd ungkarl i den onda gamern Ernsts våld – alltså ingen adoption på gång för Galad och Mira längre. Ni hör, det här låter inte alls bra. Dessutom lät det som att Agnetas livs kärlek Andres plötsligt blivit upptagen igen.
En viss tur har vi i alla fall! Det vill säga att det här är julkalendern och inte ett av de många mörka nordic noir-draman som vi är så vana vid att möta på bästa sändningstid. Någon måtta får det alltså vara på olyckligheterna, tänker jag stilla, men som en person som medvetet undviker actionfilmer eftersom jag “känner mig för nervös” mår jag under en period aktivt dåligt. Önskar att jag var en person som bet på naglarna, bara för att ha någonting annat att fokusera på. Åtminstone en triggervarning hade inte suttit fel.
Den här veckan blir det lite extra spicy eftersom både Mira och Rakel bryter mot lagen: drar i nödbromsar och snattar belastningsskydd, men såklart med den lilla underliggande brasklappen att DET ÄR PÅ LIV OCH DÖD. Helt rätt. Speciellt eftersom allt till slut löser sig just på grund av deras små kriminella infall. Vilgot överlever helt okommenterat en svårartad elchock, Mira hinner till tåget och lyckas dra i nödbromsen genom att använda sig av lite hederligt våld och när vi nästan är osäkra på om Mira och Rakel faktiskt lyckades komma tillbaka till sina rätta tidsperioder i tid så visar det sig att det också löst sig. Tack gode gud för barn-teve! Jag kanske bara borde stanna kvar i den här trygga sfären av lyckliga slut från och med nu? Är det nu jag ansluter mig till det gudsförgätna gänget Vuxna Som Älskar Disney? Det känns lockande, på ett förbjudet sätt.
Så varken Mira eller Rakel tvingas leva resten av sina liv i fel århundrade och solsystemet ser ut att klara sig i några år till, men vad har hänt med alla våra stackars par? Det löser sig självklart med kärleken också. Therése Lindgren i rollen som Greta får säga några efterlängtade repliker till Ivar på tågstationen och det är kärlek vid första ögonkastet. Jag hoppas verkligen att lite 1920-talsmode dyker upp i en lookbook på youtubekanalen snart! Anna-Carin dyker upp igen år 2020, vilket känns mycket lyckligt både eftersom Mira och Galad nu blir adopterade och för att ingen längre behöver oroa sig över Vilgots psykiska hälsa. Men, det enda vi egentligen kan tänka på är vår kära Agneta. Hur har det gått för henne egentligen? Självklart visar det sig att den som citat “väntar där hemma” på Andres inte alls är Ulla utan det helt normala husdjuret: en minigris. Och Andres var minsann jättekär i Agneta i åttan! “Tihi” är Agnetas enda respons när hon och Andres blir påkomna pussandes under misteln, en replik jag hoppas är en kunglig passning till prinsessan Madeleines förlovningsvideo.
Dessutom vill Ernst sonas med Anna-Carin efter hans hunddagar som han spenderade, låt mig citera Kylie Jenner, “like, realizing things”. HVB-hemmet ska bli ett el-museum som Agneta får sköta om. Jag kan göra stambyte, konstaterar Andres nöjt.
Alla mår toppen, förutom Mira som saknar Sören. Och ja Mira, vi ALLA saknar Sören. Tills det visar sig att Sören imponerande nog fortfarande lever, 107 år gammal! Han har blivit en författare och väntat på att få träffa Mira i hela sitt liv! Tårögd.
Jag är nöjd. Julefriden infinner sig. Trots en smärre debatt på olika nyhetssidor orsakad av årets julkalenders lite väl slarviga take på adoption och begreppet “HVB-hem” så måste jag säga att nästa års julkalender har mycket att leva upp till. Speciellt när det kommer till att inkorporera så många olika samhällsfrågor som möjligt. Nu när vi har avhandlat både fossila bränslen och kvinnofrigörelsen så kanske något annat skulle kunna vara spännande: låt säga exempelvis de hutlösa priserna i kollektivtrafiken, Mark Zuckerbergs imperium eller gig-ekonomin, bara för att nämna några? Eller varför inte bara komma till kritan och göra något på de förhistoriska virusen som är infrysta våra smältande poler, om det inte känns too soon? Jag spår helt enkelt ett 20-tal med mer politik i barnprogrammen! Men egentligen spelar det inte så stor roll vad det blir så länge Sten Ljunggren fortsätter att vara en underbar berättarröst.
12–18 december
Efter ett par långa, mardrömslika dagar av ovisshet kan jag lättat konstatera att SÖREN ÄR RÄDDAD. Tyvärr verkar det som att Instagramkontot @raddasoren har gått ur tiden med noll uppdateringar på tre dagar, vilket inte är överraskande, men synd eftersom det ändå lyckats samla en inte helt oansenlig mängd följare. Om innehavaren är lagd åt entreprenörshållet ser jag gärna att hen inte släpper sin publik, utan riktar in sig på ett nytt ämne för att hålla sig relevant – varför inte mode, pyssel eller skönhet? Sluta inte med det här nu kära @raddasoren, det är din chans.
Men som man säger, inget gott kommer utan något ont, eller: ”efter solsken kommer värsta regnet” citat Panetoz. Genom att rädda Sören har Mira råkat ändra det förgångna så pass mycket att världen hon sedan kommer tillbaka till inte är densamma. Det är tyvärr mycket dåliga nyheter för oss som verkligen hoppades på att HVB-föreståndaren Agneta skulle få chans till lite romantik igen efter hennes hjärtesorg i åttonde klass. Miras räddningsaktion har på något sätt påverkat till och med rörmokaren Andres liv så mycket att han nu inte alls är singel längre, utan gift. Med vem vet vi inte, men Ulla är inte utesluten. Jag är väldigt spänd på hur manusförfattaren ska förklara det här sambandet.
En annan person vars kärleksliv inte heller undkom tidsresan är vår kära Vilgot, som i den här versionen av 2020 aldrig har träffat Anna-Carin, eftersom att hon nu inte existerar. Detta på grund av att Ivar verkar ha missat att träffa sin fru Greta, spelad av Therese Lindgren. Uttrycket “en man utan hustru är som en vas utan blommor” verkar ha tagits mycket seriöst – Vilgot utan Anna-Carin är en deprimerad, nedgången och överkörd version av sig själv och jobbar nu istället som Ernsts privata fysiker kombinerat med personlig assistent. Men Ernst är förstås som vanligt, så ofta iklädd gaming-hörlurar inte helt olika de vår kära statsepidemiolog Anders Tegnell bär varje kväll på länk i Aktuellt.
Vilgot och Ernst förstår nu att det svarta hålet befunnit sig på HVB-hemmet hela tiden. Det kommer även fram att det är mycket instabilt, kan falla sönder närsomhelst och ta med sig hela vårt solsystem på vägen. Årets julkalender erbjuder nämligen en rädsla för alla: de barn som inte redan introducerats för en rädsla för döden har alltså nu en utmärkt chans att drömma om fenomenet ”svart hål” på natten istället.
Men innan dess hinner det hända något som sätter allt som tidigare hänt i årets julkalender ur spel när det kommer till skräck och obehaglighetskänslor: Ernst byter nämligen kropp med hunden Lady. Inte förrän det sker framför mina ögon inser jag att jag önskar att det aldrig hade hänt eftersom en del frågor, som kanske aldrig borde funderas vidare på, nu väcks. När Vilgot måste ta hand om sin chef, nu hund, vad händer när han går ut på promenad med honom? Tar han med sig plastpåsar? Och så vidare – ni förstår. Naturvidrigt.
Samtidigt befinner sig Ernst i hunden Ladys kropp och lyckas bete sig så otroligt konstigt att Rakels föräldrar är på väg att kalla dit veterinären med en insomningsspruta, eller vad man nu använde sig av år 1920 (en sten? Eldgaffel? Sörens pinnar och kottar?). Rakels mamma hinner till och med ge Rakel ett brandtal på ämnet “varför man måste avliva djur” som vi alla nog kan relatera till från våra egna barndomar. Det hade varit otroligt fint och kärleksfullt om Lady faktiskt hade varit sjuk på riktigt och inte bara besutten av den onda anden Ernst. Lyckligtvis löser det sig innan vi tvingas få reda på vad de gjorde med lite för gamla husdjur på 1920-talet och innan vi vet ordet av har Lady och Ernst åter fått tillbaka sina rätta skepnader.
Vi fortsätter sörja de olika kärlekssorger som uppstått denna olyckliga vecka: Anna-Carin och Vilgot, Agneta och Andres och Therese Lindgren och Ivar. Jag fortsätter att hämta mig från synen av Joel Adolphsson som mänsklig hund. Det är bara en vecka kvar till julafton och då hoppas vi sannerligen att allt har löst sig! Speciellt det där med solsystemets fortlevnad känns viktigt, men helt ärligt har årets manusförfattare lyckats samla en så imponerande mängd problem i de 24 avsnitten á 13 minuter att det är svårt att prioritera.
5–11 december
De sju avsnitt som har förflutit sedan förra fredagen är inget att skoja om i årets julkalender, för förvånansvärt mycket har hunnit hända. Mira och Rakel byter kropp inte bara en, utan två gånger. “Lycko-kolbiten”, som Rakels pappa håller närmare än sin förstfödda, hinner bli uppäten av en hund, färdas ett helt tarmsystem för att till slut överges under en gran. Detta leder självklart till kaos och panik i herrgården. Anna-Karin bestämmer sig för att sälja sin del av herrgården till den onda gamern och elbolags-chefen Ernst, Joel Adolphson, som spelar ut en scen i en grävskopa som kanske hade passat bäst på IJustWantToBeCools youtubekanal. Men, men, det är vad kidsen gillar. Anna-Karin och Vilgot bestämmer sig för att de vill adoptera Galad och Mira. Vi får även lära oss att Rakels farbror var gift med Therese Lindgren, som äntligen gör sin debut som skådespelare och samtidigt uppfyller vad jag kan tänka mig varit en dröm för många av oss – att se Therese Lindgren i en stor, grå, blommig hatt.
Rakel bestämmer sig för att hon hellre vill leva i 2020-talet än uppfostras till “en fin flicka” när hon blir upptäcker hur kul det är att gå till köpcentrumet, som hon beskriver som “ett vackert palats”. Definitionen av kvinnlig frigörelse. Rakel lär sig även vad homosexualitet, ansiktstatueringar, rulltrappor och AirPods är medan hon åker upp och ner för rulltrapporna i en timme. Här tycker jag att manusförfattarna för första gången verkar ha förstått hur en elvaåring tänker när de nu skippar alla gnisslande referenser till Snapchat och Instagram och istället förmedlar den obeskrivliga kärlek som elvaåriga tjejer generellt sett känner till köpcentrum, något som jag kan intyga eftersom att jag också tyckte att de var “vackra palats” som elvaåring.
Äntligen får vi också lite mer efterlängtad airtime fokuserad på HVB-föreståndaren Agneta, spelad av Babben Larsson – Gotlands ansikte utåt (när paret Schulman har åkt hem efter sommarsäsongen). Agnetas stora sorg vecklar ut sig framför oss – den bestående olyckliga kärleken till Andres som i åttonde klass lämnade henne för Ulla, eftersom att Ulla kunde hjula. Senare visar det sig att Andres har skilt sig från Ulla – alltså dags för Agneta att slå slag i saken.
Julstressen är ett faktum både år 1920 och 2020. Framförallt ser vi Rakels stränga mamma långsamt brytas ner inför våra ögon när hennes tidigare så väl uppförda familj börjar bete sig konstigare och konstigare. I äkta 1920-tals fashion skriver en doktor ut lite lugnande tabletter till henne, vilket resulterar i flera fina små scener där hon gömmer sig bakom olika dörrar och öppnar pillerburkslocket. Allt för julefriden.
Men det är dags att sluta kringgå det som egentligen är i allas tankar – Sören. När vi trodde att det inte kunde vara mer synd om Sören efter att han i fem avsnitt blivit hånad för sina enda ägodelar, pinnarna och kottarna, samt praktiskt taget utsatt för emotionell misshandel genom att behöva förhålla sig till den ömsom snälla, ömsom kalla Rakel, upptäcker Mira i en gammal tidning att Sören slutar sitt liv i en brand 1920. Nej. Det kan inte vara sant. Det är inte bara synd om Sören. DET ÄR SÅ OTROLIGT SYND OM SÖREN. Plötsligt har julkalendern tagit en vändning – förutom att handla om klimatkrisen och komplicerade familjerelationer handlar den nu också om Döden. Mira påbörjar en kamp för att åka tillbaka i tiden och rädda Sören. Engagemanget för Sörens öde är något som verkar ha finnas hos fler tittare ute i landet och till och med gett upphov till instagramkontot @raddasoren (kanske som ett rop på hjälp till Rädda Barnen). Kontot erbjuder inte bara otroligt pixlade bilder på Sören som leker med sina pinnar och kottar utan beskriver också situationen ungefär exakt som den är. “Sören är en fin gosse med hjärtat på rätt ställe år 1920. Hab kommer råka brinna inne. Vi vil ordna en räddningsexpidition och rädda Sören.” Kanske är det här en annalkande trend? Har någon kollat på Twitters trendande hashtags? #raddasoren
Det var ungefär allt för veckans rapportering av årets julkalender. Avslutningsvis har jag bara en fråga att ställa ut i cyberrymden, gällande hunden Ladys kost. Åt hundar pellets på 1920-talet? Fanns det pellets på 1920-talet? Om en expert på ämnet läser det här får de gärna kontakta mig.
1–4 december
Stoppa allt! Det är december och kanske har du även noterat att den stora högtiden Julafton inträffar på den tjugofjärde dagen denna månad. Äntligen är 2020 slut, tänker du om du är lagd åt att dela in ditt lidande årsvis. December månad innebär såklart även att SVT börjar sända julkalendern, det finaste som folkhemmet lett till om man inte räknar med diverse grundläggande levnadsstandarder.
Årets julkalender heter Mirakel, en sammansättning av de båda huvudkaraktärernas namn Mira och Rakel, en titel som är helt acceptabel eftersom att barn inte vet vad begreppet “klyschigt” innebär. Mira och Rakel bor båda i samma hus, men i olika tider. År 1920 finns Rakel som spenderar sina dagar med att sysselsätta sig med vad det nu var man kunde göra som tioåring år 1920 — tyvärr är det lika svårt för mig som för dagens barn att tänka sig vad det skulle vara — medan Mira bor i samma hus, men hundra år senare. Numera är det ett HVB-hem, där hon hamnat sedan hennes föräldrar dött i en bilkrasch. När två forskare i sitt labb framgångsrikt skapat ett litet och gulligt svart hål med avsikten att hitta en ny energikälla till deras elbolag, råkar det lilla och gulliga svarta hålet rulla (ja, rulla) iväg och till slut krascha in i HVB-hemmet, vilket till slut leder till att Mira och Rakel byter kropp i en scen som hade fått Billie Eilish musikvideoproducent att tappa hakan.
Den här handlingen är faktiskt komplicerad och på ett fint sätt verkar den utgå ifrån att barn, och framförallt de vuxna som också följer julkalendern, har mer än en hjärncell. På fyra avsnitt hinner man knappt få grepp om karaktärerna, varav många spelas av människor som till yrket inte är skådespelare utan komiker, som Johan Glans, Annika Andersson och Babben Larsson. Till och med Youtubers dyker upp: Joel Adolphson från IJustWantToBeCool spelar en ond elbolagschef, som de tyvärr var tvungna att också göra till någon typ av gamer. Någon gång under seriens gång ryktas det om att Therese Lindgren kommer att dyka upp. Längtar.
Hittills gör ändå Ossian Nordh den absolut bästa skådespelarinsatsen i rollen som den misstänksamma Sören, sonen till tjänstefolkfamiljen som bor på gården år 1920. Han får ta skulden för snedsteg på snedsteg gjorda av den i kontexten extremt jobbiga Mira (i Rakels kropp). Till exempel när hon gör misstaget att (bevare mig väl!) prata med tjänstefolket genom att håna hans leksaker, alltså pinnar och kottar. När Mira råkar ut för det antika problemet tappa-bort-sig-i-skogen dyker han till och med upp som en synsk liten tomte och visar vägen hem, men måste avvika för att inte synas med henne och råka ut för ett kok stryk. Det är helt enkelt inte lätt för Sören.
Mitt bland all classic barnhumor som består av att “ramla runt” och vuxenhumor som mest tar sig i uttryck av lite väl konstgjorda repliker om “Instagram” och “Snapchat” finns vissa highlights. Till exempel när Mira (i Rakels kropp år 1920) tar ut en perfekt Ganni-klänning ur garderoben och med orden “det är bara massa gamla tant-kläder” fullkomligt slaktar 2020 års mode.
Frågan om ifall SVT faktiskt vet vad ett HVB-hem är har lyfts i recensioner, relevant eftersom att det i julkalendern framställs som något typ av gammaldags barnhem, en bild som förstärks av att det är inrättat i ett ruggigt sekelskifteshus med uppstoppade djur på vinden. Men, när handlar julkalendern egentligen om att ge en realistisk representation av världen? När de två vetenskapsmännen i början av avsnitt ett framgångsrikt har lyckats skapa ett svart hål skålar de i julmust — helt rimligt för ett barn, men kanske lite väl nykter alkoholist-stämning för en annan. Frågan om hur troligt det är att vi skulle kunna skapa ett konstgjort svart hål lämnar jag över till en fysiker, eller kanske Ryssland.
Hittills verkar det som att SVT har lyckats med att producera en julkalender som leder barn till att reflektera över både kvinnohistoria, sannolikheten att deras föräldrar dör i en bilkrasch och elmarknaden. Det känns viktigt att poängtera, utan minsta ironi, att jag tycker att det är en perfekt blandning.
