Jordi

Maroon 5

Efter att det första albumet Songs About Jane släpptes 2002 (!) med singlar som She Will Be Loved och This Love tog Maroon 5 plats i mångas medvetanden. Även om de flesta kanske har svårt att nämna en enda låt av bandet så bara vet man vilka Maroon 5 är, eller ja, vilket ansikte som förknippas med bandet. Sedan debuten har frontmannen Adam Levine blivit en av de mest igenkännbara männen rösterna inom popmusiken; det är beundransvärt att en så nasal röst samtidigt kan vara så mjuk och behaglig. I kombination med det har bandets signum, åtminstone under guldåren i början på 10-talet, varit den endorfinbefriande treenigheten pop, soft rock och funk med hits som Misery, Moves Like Jagger och Sugar – bara för att nämna de som bäst stämmer in på beskrivningen.

Jordi är bandets sjunde album och smeknamnet på deras bortgångna manager Jordan Feldstein som albumet är en hyllning till. Det framgår tydligt att den första singeln Memories är tillägnad honom, och dess avskalade produktion och hjärtevärmande text utgjorde en enorm kontrast till musiken som satte färg på ens högstadieår. Kanske var det singeln som sporrade bandet att fortsätta vältra i de känslor som tar över när någon närstående lämnar en.

Öppningsspåret tillika singeln Beautiful Mistakes verkar dock snarare handla om att sakna någon bredvid en i sängen. En poplåt som är gjord för att vara behaglig nog att inte skippas i spellistor, men som överlag inte bidrar med varken hjärta eller smärta. Megan Thee Stallion lägger en vers i slutet, och trots att hon gör det hon ska och sjunger lite därtill (och upprätthåller Maroon 5:s trogna vana av att bjuda in aktuella rappare för att upprätthålla något slags kulturellt kapital) är det en bortslösad resurs. Beautiful Mistakes är liksom exakt det Megan inte är, det vill säga kraftlös och slätstruken.

Lost är ett spår som trots sin extremt slappa refräng funkar allra bäst på hela albumet. Här finns ett driv, en ambition i produktionen som effektivt bibehåller intresset. Även om det känns som att titeln spelar lyssnaren ett spratt då den skulle kunna anspela på känslorna efter Feldsteins bortgång, är det här en låt som direkt sätter sig på hjärnan och som tydligt nischat in sig på sommarroadtrips – en allt för underskattad typ av musik. Tillsammans med Remedy och Convince Me Otherwise med imponerande gästspel av Stevie Nicks från Fleetwood Mac och H.E.R. får vi prov på en vemodig optimism som är uppskattad och som det förväntades lite mer av på albumet. Samtidigt är det just Fleetwood Mac-auran som främst gör Remedy bra och H.E.R.s himmelska sång som åtminstone höjer Convince Me Otherwise till… trädtopparna? Mer än så övertygar de inte, och trots att Maroon 5 är något på spåren här passar dessa två låtar rätt uselt in med resten. Det är synd dock att de bra låtarna sticker ut, men enbart på grund av att resten är rätt usel.

För även om resten av Jordi är ganska enhetligt, är det bara att konstatera att det verkligen hörs att något tagit musten ur bandet. Det alltid lite sliskigt glada Maroon 5 har hamnat i något slags mainstream-apati, ett intryck som redan infann sig under det senaste albumet Red Pill Blues. Hitsen finns där, eller i alla fall soundet av hits, men glädjen till musiken är inte längre närvarande. Det är samma stapplande midtempo genom hela albumet, med sterila R&B-inspirerade beats som hade kunnat ligga i förgrunden på exakt vilken Youtube-video som helst.

Missförstå mig rätt, inget bör stoppa Maroon 5 från att utforska andra känslouttryck än det som etablerat dem som ett av 2000-talets mest framgångsrika popband. Men skulle inte det här albumet vara tillägnat Jordi? Självklart behöver inte varje spår handla om sorg och saknad. Men när musiken är så dämpad och opersonlig som den är, är det väl inte mycket begärt att textförfattandet är… något annat än just det? Vid sidan av Memories finns det inte mycket som direkt adresserar detta tema. Om jag hade varit dramatisk hade jag påstått att det är falsk marknadsföring, samtidigt är det förstås skillnad på ett album som tillägnas någon och ett album som görs om någon. Till skillnad från andra snygga, deppiga poplåtar i repertoaren, Cold från Red Pill Blues till exempel, blir Jordi tyvärr endast ett införlivande av hur musik utan varken riktning eller känsla låter.

Det kvarstående intrycket är att den möjliga känslomässiga apati som präglat Maroon 5:s senaste år speglas i musiken på Jordi, och tyvärr låter det rätt oavsiktligt. Bandets varumärke är däremot allt för starkt för att denna nedåtgående trend ska ge långvarigt utslag, så om de hittar tillbaka lär den på ett sätt naturliga svackan bli glömd och förlåten. En otroligt djup svacka är det dock.

Bästa spår: Lost, Convince Me Otherwise