Shiver

Jónsi

Sigur Rós är på paus på obestämd tid. Han och hans främsta samarbetspartner har gjort slut.  Men Jónsi ser förväntansfullt på framtiden. Det hörs i musiken på hans nya album Shiver, hans första soloskiva sedan tio år gamla Go. Även om Go var mer lättsam och gladare än vi är vana vid att höra Jónsi i Sigur Rós, som ofta är mer nedstämda, var stilen lik. Denna gång har han med sig A. G. Cook, som är Charli XCXs “creative director” (vad det nu innebär) och producent. Det märks. Med Cooks hjälp har Jónsi satt ihop ett futuristiskt, elektroniskt album. Bitvis kontemplativt, bitvis mycket aggressivt, men framför allt är det konstigt, och för det mesta, på helt rätt sätt. 

Albumet inleds med Exhale, en suggestivt vacker ballad, som blommar ut i ett elektroniskt klimax på slutet. Jónsi bryter den långa tystnaden med en trygg uppmaning: “Breathe in / breathe out”. Även uppföljaren, titelspåret, fungerar väl. Ännu mer bombastisk, ännu fler detaljer och lager i den artificiella produktionen. Sedan kommer Cannibal, som tillhör albumets absolut starkaste stunder. Cannibal är en helt perfekt popballad. Elizabeth Fraser från Cocteau Twins bidrar starkt med sin djupt saknade änglalika röst. 

Tyvärr fungerar inte samarbetet med Cook lika bra jämt. Stökiga Wildeye påminner bitvis om SOPHIEs mest industriella käftsmällar. Kórall låter som om Aphex Twin plötsligt börjat göra mashups av synthwave och bubblegum bass, som slutligen mynnar ut i en explosion av noise. Mellan dem ligger den långa, suggestiva balladen Sumarið sem aldrei kom, som låter som… Sigur Rós?  Högljudda Swill låter precis som något Charli XCX hade kunnat haft med på sina senare album. Det blir helt enkelt för stor spridning mellan stilarna. De gifter sig inte riktigt. Och de allra mest energiska spåren, är överarbetade. Jónsi har velat utforska så många stilar och ljud att det blir forcerat, även om det bakom de överarbetade produktionerna oftast döljer sig verkligt bra låtar. Undantaget är Salt Licorice, som faller ganska platt. Med sin osammanhängande röra av tunga, distade baskaggar, syntarpeggion, noise, sångeffekter och så vidare, försöker den göra allt den kan för att dölja att den i grunden bara inte är en särskilt bra låt. 

Men att Jónsi utforskar vem han är utanför Sigur Rós, vad han kan skapa helt på egen hand, är givetvis positivt. Och för det absolut mesta är detta ett mycket starkt album, som dock kanske hade mått bra av ett större förtroende för de renodlade låtarna. Det avslutande spåret Beautiful Boy, tillhör i mitt tycke albumets vackraste stund. Lågmält, mätt, och manipulerat och konstigt på ett sätt som är helt rätt för Jónsi. Produktionen är märklig, hans röst kraftigt manipulerad, men inte på ett sätt som distraherar lyssnaren från låtens kärna, utan på ett sätt som blir låtens kärna. Han låter liksom hårt komprimerad, som i de sämsta av mp3-filer, vilket bara ytterligare förstärker dess känslomässiga påverkan. I övrigt är den sparsmakad, meditativ, och bara helt perfekt. Och när låten är över, och skivan är slut, har jag helt glömt bort de svagare aspekterna av den. Tänker bara: Jónsi, du vackra pojke.