Javelin

Sufjan Stevens

Den amerikanska musikern och låtskrivaren Sufjan Stevens är utan tvekan en världens största indiefolkmusiker, ingen verkar kunna skriva låtar som han. Allt från soundtracks till förälskelse på italienska landsbygden till vemodiga folkklingande låtar om döden. Han har varit aktiv sedan millennieskiftet då han släppte sitt debutalbum A Sun Came, men det var inte förrän albumet Illinois släpptes 2005 som han verkligen slog igenom. Sedan dess har han fortsatt att fängsla och överträffa, uppmärksammad av både kritiker och allmänheten som verkar vara ense om att han är i en helt egen klass. Det senaste albumet Javelin dedikerar Stevens till sin partner som gick bort tidigare i år. 

Han sparar inte på krafterna utan låter albumets första låt vara otroligt laddad, den stegrande och känslosprängda Goodbye Evergreen börjar forma en klump i halsgropen. Låten är otroligt lekfull musikaliskt med en rad oväntade inslag och instrument, det mjuka pianot övergår till explosivt och industriellt vimmel. A Running Start har klassiska Stevens-element: lager, plockande gitarrer och köttig text, men också maximalistiska inslag som gör spåret väldigt mäktigt. Det känns som att han vågar ta mycket risker och låter verkligen musiken ta plats. Albumets tredje låt, Will Anybody Ever Love Me?, är en riktig käftsmäll. Det melankoliskt euforiska spåret har samma gradvisa uppbyggnad som de tidigare spåren, men i detta fallet sväller också orden och innebörden desto längre in i låten man kommer – man lämnas andfådd. Svallvågorna av det som varit känns som ett tema genom albumet, att lämna, att bli lämnad, att leva vidare efter allt som inte längre är.  

Everything That Rises är ett lågmält spår med mycket bett, de dystra tonerna spetsas med hårda industriella ljud och texten är sökande efter mening. En låt som passar bra in i albumets helhet, men som för sig själv inte lämnar så starkt avtryck. Genuflecting Ghost blir ett avbrott och återvänder till ett lugnare indiefolk-sound, ett behagligt och försäkrande lyriskt landskap där den upprepade frasen “Rest assured” blir som en omfamning. Stevens har en stark närvaro i sina låtar, något som känns blottande och nära – ett förtroende som jag som lyssnar är tacksam för. Vi går in i albumets andra halva med spåret My Red Little Fox och här kommer tårarna. Den smygande låten bjuder på utsökta fraser som “So kiss me as I am lost / Kiss me from within / Jump in, my red little fox / Yellow paper folded off”. Stevens väver och levererar orden med en bultande puls, man känner livet i orden. 

Hänsynslöst drar Stevens till med ännu en gråtballad, So You Are Tired är en vaggande och återvänder till en relativt akustisk uppsättning som för tankarna till hans tidigare album Carrie & Lowell från 2015. En elektrisk och elegant breakup-låt som verkligen stannar kvar hos lyssnaren. Vi börjar närma oss albumets slut med den korta låten Javelin (To Have And To Hold) som har en avskalad uppsättning, istället för de tidigare temat av maffig musik så är det texten som får bära här. En rå och mörk text som man får ta till sig ord för ord och Stevens visar prov på att han är är en skicklig berättare. Låten följs av den nästan nio minuter långa Shit Talk som verkar rymma hela Stevens repertoar, allt från den strömmande gitarren till de livliga körerna och episka elektroniska inslag. Låten blir en virvelvind av olika känslor och intryck, och känns kortare än vad den egentligen är då man inte riktigt vill att den ska ta slut. Sist men inte minst har vi låten There’s A World som direkt för tankarna till hans tidigare låt Death with Dignity med de ekande gitarrtonerna. Albumet avslutas hoppfullt som sjunger om att kliva tillbaka och kolla på helheten, man är liten i en stor värld – och är inte det fantastiskt?

Javelin är ett levande album. Blodigt, omfamnande, bultande, vackert, förjävligt och drömskt. Stevens har en förmåga att skapa låtar med så mycket nerv och närvaro gång på gång utan att man som lyssnare tröttnar. Albumet utforskar mycket elektroniska inslag, men på ett sätt så att Stevens sound fortfarande blir distinkt. Han släpper in lyssnaren och lyssnaren släpper in honom, låtarna känns närgångna och blottande åt båda håll vilket verkligen blir en upplevelse. Sufjan Stevens lyckas återigen förtrolla, förstöra och häpna sina lyssnare.