Recension:
I’m Thinking of Ending Things
En ung kvinna (Jessie Buckley) tittar ut genom sitt fönster. Hon har en tanke i huvudet: Hon vill göra slut på det. Men på vad? Sitt förhållande med pojkvännen Jake (Jesse Plemons) får vi anta. De har bara varit ett par i sju veckor, eller är det längre än så? Går det ens att minnas nog långt tillbaka? Hur som helst har hon gått med på att följa med Jake till hans föräldrar som bor långt ute på landsbygden. Oklart varför. Hon (Vad heter hon egentligen? Lucy? Louisa? Lucia? Nej, det känns inte rätt) och Jake känner ju knappt varandra.
Det är lätt att se I’m Thinking of Ending Things inledningsscener och plågsamt långa bilfärd och tänka att det här bara är ännu en film om ett imploderande förhållande bortom räddning. Men det här är inte en lätt film. Det är inte riktigt så regissören och manusförfattaren Charlie Kaufman jobbar. Från I huvudet på John Malkovich till Adaptation har han gjort sig känd som inte bara en väldigt smart person, utan också en man som kan hitta på allt mer surrealistiska sätt att prata om människans eviga jakt (och samtidiga flykt) på känslomässig närhet till andra. Kombinera denna surrealism med kanadensiske författaren Iain Reids psykologiska thrillerroman som filmen är baserad på, och plötsligt är ingenting lika enkelt som det verkar.
Inte för att det ofta verkar vara enkelt hur som helst. Väl hemma hos Jakes föräldrar leks det med tiden på ett sätt som Christopher Nolan skulle rodna över, och föräldrarna själva (Toni Collette och David Thewlis) sitter med sina kusligt påklistrade leenden och levererar oklar dialog som om David Lynch post-Mulholland Drive varit med på ett hörn. Den här Lynchkänslan blir inte heller svagare av att till synes helt aparta scener med en skolvaktmästare dyker upp då och då. Till skillnad från Nolan är det dock inte bara coolt nonsens som döljer en tydlig brist på djup. Till skillnad från Lynch kommer det inte krävas fyra timmar långa youtube-videor för att potentiellt börja förstå vad som pågår.
I’m Thinking of Ending Things är likväl inte någon film som ger några direkta svar om vad som pågår, men den är inte heller ogenomtränglig. Likt ett bra mysterium finns alla pusselbitar för tittaren att lägga ihop ett och ett, även om viss kulturell förkunskap krävs här och där. Till exempel på vägen hem från föräldrarna när Den unga kvinnan reciterar filmkritikern Pauline Kaels ökända recension av En kvinna under påverkan inte långt efter att en bok av Kael kunnat skymtas i Jakes barndomsrum. Finns det en koppling? Och om det finns någonting där, vad går då mer att hitta? Vad innebar den här tidigare scenen? Väldigt tillfredsställande föder en upptäckt på det här sättet ännu en tanke som leder till en till som potentiellt kan bli ännu en pusselbit.
Bytte den unga kvinnans kappa färg mitt i filmen förresten?
Sak samma. Det mest fascinerande med I’m Thinking of Ending Things är ändå hur den lyckas vara denna surrealistiska tankenöt samtidigt som den är en förhållandevis konventionell historia om ett förhållande som desperat försöker hållas vid liv och den existentiella rädslan över tanken att åldras i ensamhet. Ja, underliga saker händer och en hund torkar kanske aldrig, men den här röda tråden syns tydligt genom hela filmen. Jake och den unga kvinnan vet båda två att det är över mellan dem men båda vägrar göra något åt saken. I en scen till den grad att Jake verkar kunna läsa sin flickväns tankar och nervöst börjar prata för att få henne att tänka på annat. Mitt i all förvirring filmen slänger mot sin tittare finns en slags trygghet i denna konkreta obekvämhet de tu emellan.
Åtminstone fram tills filmens sista akt när Kaufmans surrealistiska lek börjar gå något överstyr. Identiteter har redan hunnit förändras regelbundet, tillbakablickar har varit motstridiga och tiden har knutit knut på sig själv, men ändå är det här det på något sätt börjar gå överstyr till att vara märkligt mer för det märkligas skull än för att riktigt tillföra. Den verklighet som ändå tycktes relativt trovärdig upphör (om det nu fanns någonting som kunde upphöra) och även om allting som händer rent tematiskt fortfarande är i linje med övriga filmen känns det inte helt nödvändigt att gå i en så annorlunda riktning från tidigare händelser. Att det är här filmen avsevärt börjar lämna bokens stabila grund för att skapa någonting eget är antagligen ganska tydligt även för den som inte läst den. Med risk för att låta som en väldigt lat kritiker blir det lite väl pretentiöst.
Det är en besvikelse att I’m Thinking of Ending Things i slutändan inte kan bära upp all sin excentriskhet, för de tre första fjärdedelarna är antagligen 2020 års bästa film (med tanke på rådande utbud lär den visserligen vara det fortfarande). Den balanserar perfekt mellan humor och nervös, psykologisk thriller hela vägen och leds av Jessie Buckley som trots en karaktär utan säkert namn ger en av årets starkaste insatser i den förvirrade men ändå orimligt sansade unga kvinnan. Dialogen är sylvass hela vägen igenom och lyckas i kombination med fotot alltid visa upp någonting som ger en precist nog tydlig ledtråd för att tittaren ska börja göra kopplingar runt vad som pågår.
Hur som helst finns det egentligen ingenting just nu som liknar I’m Thinking of Ending Things. Både filmens positiva som negativa aspekter är på något vis intressanta i hur tydlig visionen bakom dem är och hur Charlie Kaufman verkligen vågade löpa linan ut på varenda beslut som togs. Ganska uppenbart är dock att detta gör filmen till en typisk ”den här är inte för alla”-film eftersom det resulterar i nämnda märklighet och ovilja att någonsin förklara sig i klarspråk. För den som däremot gillar ett bra mysterium finns här mycket att hämta och en undertext att läsa sig fram till som är klart starkare än vad alla filmens ord skulle kunna säga högt. Antagligen är det här den sortens film som kommer öppna upp för nya tolkningar vid upprepade tittningar. Säkert vet jag åtminstone att den var en upplevelse jag kommer bära med mig länge. Lika länge som jag kommer fundera på hur Kaufman fick Netflix att finansiera någonting så eget.
