Honestly, Nevermind

Drake

Drake är en av de få artister som knappt behöver någon introduktion längre. Om någon kan hävda att de har definierat det senaste decenniets populärmusik är det nog Toronto-rapparen som började karriären som tonårsskådis, och sen dess har tagit över världen. Ytterst få har kombinerat hiphop och pop lika framgångsrikt och hållit sig kommersiellt och kulturellt relevanta över en så lång tid. Därför blir såklart förväntningarna spända när han släpper ett nytt album helt från ingenstans, inte ens ett år efter hans senaste platta Certified Lover Boy. 

Senast Drake släppte ett projekt som en överraskning var 2015 då han släppte If You’re Reading This It’s Too Late, ett mixtape som introducerade ett hårdare och mörkare sound till rapparens palett och än idag står som det mest fulländade han någonsin har producerat. Jämfört med de senare albumen med mer traditionella lanseringsperioder, där mottot ofta verkar vara att spegla alla olika sidor av Drake som artist, verkade den skivan som ett mer enhetligt experiment där Drake och hans team grävde ner sig fokuserat i en specifik känsla. Frågan är om Drake använder överraskningssläpp som ett sätt att testa nya idéer med lägre insatser, och om samma sak alltså skulle gälla för det här albumet.

Med facit i hand fungerar den nya överraskningen Honestly, Nevermind lite på samma sätt, men är ändå någonting helt annat. Skiftet i stil är ännu mer radikalt den här gången – Drake rappar nästan ingenting här utan sjunger sig igenom albumet, och blandningen av R&B, hiphop och dancehall är ersatt av hans egna version av housemusik. Drake har flörtat med genren innan: Get It Together, en av höjdpunkterna från 2017:s More Life, tog sitt beat från en gammal låt av Black Coffee, en av de starkast lysande stjärnorna inom afrikansk house som nu också står som producent för flera spår på Honestly, Nevermind. Tanken av en sådan musikalisk förvandling är också spännande i en tid då det känns som att Drake har stagnerat något på hans senaste släpp, där musiken för det mesta har följt samma välutforskade mönster. 

Resultaten här är dock blandade, och det finns lika många höjdpunkter som besvikelser. Efter ett kort intro främst bestående av ett saxofonsolo får vi en första halva där det känns som att Drake försöker hitta hem i det nya territoriet. Inledande Falling Back är en röra som inte övertygar, med sång som stundtals är skrattretande med sin extremt tveksamma användning av autotune. De efterföljande spåren Currents och Texts Go Green är i grunden välproducerade låtar, men också symptomatiska för ett problem som genomsyrar delar av albumet; Honestly, Nevermind drar på många olika traditioner av dansmusik för att skapa Drakes egna versioner som, tyvärr, ofta känns rätt svåra att dansa till. Currents tar tydlig inspiration från den unika Jersey Club-stilen, och på Texts Go Green utgår ovannämnda Black Coffee från sin typiska afrikanska house. Båda låtarna börjar lovande med flera fina komponenter, men fortsätter trevande och verkar rädda för att verkligen bygga upp en groove. 

Tillsammans med sin ständigt närvarande vapendragare och producent Noah “40” Shebib har Drake ofta dragit ner tempon och skalat av lager tills en låts perkussion bara är en ensam, tickande puls. Det här tillvägagångssättet har ofta fungerat när paret har gjort R&B och hiphop, men frågan är om det gifter sig lika väl med housemusik. Det saknas ordentliga basgångar, trummor som verkligen biter, grooves som får leva mer än några sekunder innan de abrupt avslutas och rinner ut i sanden. Ibland är det som att Drake och hans kollaboratörer vill undvika att ha lite för kul och ta ut svängarna, vilket är synd då vissa av Drakes bästa stunder, som megahiten Nice For What, har kommit när han har släppt lös och varit lite mindre dyster än vanligt över ett svängigt beat. 

På albumets andra hälft känns det som att Drake mer och mer finner sitt fotfäste i detta nya sound. Massive är den första låten som vågar bygga upp till något man hade kunnat släppa loss till på klubben. Det mjuka beatet på Flight’s Booked passar Drake perfekt, och han hittar en hypnotisk hook som nästlar sig in i hjärnan direkt med en oemotståndlig värme i de vackert lagrade stämmorna. Overdrive är en av två låtar på albumet som produceras av den tidigare nämnda 40, och kemin mellan radarparet är lika stark som alltid då de levererar en poplåt med pondus som påminner mycket om någonting som Jamie XX skulle ha producerat, och gitarrsolot som avslutar spåret är speciellt snyggt. Efterföljande Down Hill är en tropisk R&B-ballad med snygga harmonier i mer typisk Drake-anda, och gamla, välbekanta verktyg funkar bra här. 

Jimmy Cooks, som avslutar albumet, är det närmsta vi kommer klassisk Drake, och befäster det som bergsäker naturlag att Drake och 21 Savage inte kan göra dåliga låtar ihop. Spåret känns dock mer som en bonuslåt och knyter inte riktigt ihop de teman av relationsdrama som genomsyrar alla andra låtar på plattan, men är på egen hand en enorm banger från ett par med svårslagen kemi. På den andra halvan känns de snyggt producerade låtarna mer som produkter av en genuin passion och nyfikenhet för att utforska nya marker, jämfört med skivans trevande start där låtarna känns mer som ofärdiga sketcher och experiment som inte gick hela vägen. 

Frågan blir om det verkligen är det här man vill ha från Drake. Albumet är långt ifrån dåligt, men en ständigt återkommande känsla är att man hade kunnat ersätta Drakes sånginsatser på albumets beats med en rad sångare som är mer anonyma än honom, och resultatet till stor del hade blivit det samma. Nästan alla låtar handlar om kärlek och relationer, men Drake misslyckas för första gången i sin karriär med att måla ett övertygande porträtt av relationen som beskrivs. Det här är artisten som gjorde sig känd för en ärlighet som var så specifik och brutal att den till och med blev problematisk: han samplade riktiga voicemails från gamla ex utan tillåtelse på Marvin’s Room och beskrev kärleksintressen så specifikt som “Courtney from Hooters on Peach Tree” på From Time. Här är gestaltningarna vaga och generiska, och ingen låt har chansen att stå sida vid sida med sådana klassiker i rapparens djupa diskografi. En så här omfattande förändring i sound hade kunnat vara en chans att hitta tillbaka till den sårbarhet som gjorde honom så annorlunda och spännande jämfört med andra rappare i början av hans karriär, men Drake gör inte mycket mer än att skrapa på ytan av ämnena han tacklar i texterna på Honestly, Nevermind – ironiskt, med tanke på titeln.

Kanske adresserade Drake problemets kärna själv med en egen textrad från några månader sedan på Jack Harlows Churchill Downs: “I’m getting so rich my music’s not even relatable”. Det känns som att han vid en punkt nådde en så dominant position i musikbranschen att han tappade behovet av att försöka och ställt in sig på autopilot. Produktionen är fortfarande högklassig, han kan fortfarande hitta formuleringar och melodier som sätter sig direkt, och det finns fortfarande stunder på albumet då han talar direkt till lyssnaren som få andra, men själen, personligheten, och perfektionismen är inte där på samma sätt längre. I ett klipp som har cirkulerat online efter släppet konfronterar Drake sina kritiker med att säga “It’s all good if you don’t get it yet”. Det är tveksamt om albumet egentligen är så svårt att förstå som han själv verkar tycka, men förhoppningsvis kan han fortsätta bygga på idéerna som introduceras här till något mer fulländat i framtiden.