HOLY FVCK

Demi Lovato

Popstjärnan och före detta barnskådisen Demi Lovato höll bokstavligt talat en begravning för sin tidigare radiopop-era, när hen annonserade sitt åttonde album HOLY FVCK. Hen menade att det var dags att återvända till det mer rockinfluerade soundet från sina tidigare album, men att denna musikaliska återfödelse skulle låta mycket hårdare än så var nog ingen beredd på.

Redan under skivans första spår, YUNGBLUD-samarbetet FREAK, blir det nya pansartunga soundet väldigt, väldigt påtagligt när nedstämda, distade gitarrer kombineras med en mycket mer kaxig, uppkäftig och mörkare version av Demi Lovato. Både rent musikaliskt som artistiskt.

På skivan kombineras genomgående en lättlyssnad variant av poppunk och den senare emo-musiken med flera andra influenser såsom nu metal, djent (ja, du läste rätt) och till och med dubstep. Demi står som vanligt själv i fokus men till skillnad från det nya sättet att ackompanjera låtarna är det inte jättemycket som är annorlunda. Detta mer förbannade sound och mörkare stil passar dock förbaskat bra när hen, i texterna, bearbetar teman som missbruk, psykoser och psykisk ohälsa som hen varit öppen med att hen själv lidit av.

Missförstå mig rätt nu. Det är fortfarande en popskiva vi pratar om, men som är skapad med en helt annan, mer aggressiv musikalisk palett än vad vi är vana vid och ger oss därför en mer uppkäftig variant av hur Demi Lovato tidigare låtit.

Nå. Hur funkar detta tillsammans då? Faktiskt helt ok. Demi gör sig otroligt bekväm tillsammans med distade gitarrer och ett hårdare sound. Men med sina 16 (!!!) låtar och en speltid på 47 minuter, kan man hoppa upp och sätta sig på att det är väldigt mycket som händer. De olika influenserna byter av varandra lika snabbt som Demi själv väljer oktav att sjunga i (mycket ofta) och vi får även en uppsjö av gästartister i form av tidigare nämnda YUNGBLUD, Royal & the Serpent samt Dead Sara. Men tyvärr är det inte riktigt någon av denna arsenal av låtar eller artistsamarbeten som riktigt står ut.

Den första singeln SKIN OF MY TEETH är charmig och väver in de nya influenserna på ett snyggt sätt. Detta gör även den fullt Warped Tour-kompatibla CITY OF ANGELS, men annars är det tro det eller ej de något snällare låtarna som den vemodigt tillbakablickande HAPPY ENDING som bryter av mot det hårda som funkar bäst. Nästan enbart för att de är så annorlunda till den stora röra av 2010-talets emoinfluenser som denna skiva tyvärr är.

Det är svårt att sätta fingret på varför. Men den överproducerade och överarbetade “rock”-musik som vi hör på HOLY FVCK går sällan hem hos något läger. Även om den nya stilen funkar-ish och att texterna är genuina från ett perspektiv som förtjänar att tas upp, känns det bara så långt ifrån på riktigt. Det är verkligen ett djärvt och lyckat försök att återskapa sig själv musikaliskt. För en artist som tidigare aldrig riktigt lyckats hitta sin egna stil – får man ändå säga att denne nu är på god väg – men tyvärr blev det ingen fullträff denna gången.