High Anxiety

Sweet Teeth

Det Finspångsbaserade bandet Sweet Teeth har släppt sin första fullängdsskiva med titeln High Anxiety. Det är tolv låtar i rasande takt om första dejten-nerver, söndagsångest, destruktiva beslut och även en strimma hopp. 

Albument öppnas med att titelspåret High Anxiety kastas mot en och ett slags chocktillstånd infinner sig. Det är gasen i botten och inga spärrar redan från början. Textrader om att vara “Another waste of breathing, another waste of space” ropas ut över en dundrande ljudbild. Musiken är snabb, melodisk och medryckande. 

Texterna är skrivna av Andreas Axelson, som även hörs på elgitarr och sång. Andreas Sjöberg gör sällskap på elgitarr och på trummor har bandet Joakim Ölund. Joona Hassinen hörs på bas och han står även bakom mastringen av skivan. Det är erfarna namn inom punkrocken och det hörs att det inte är några amatörer i studion. Skivan är välarbetad med en variation som håller kvar intresset. Trots den explosiva ljudbilden finns det tillräckligt mycket melodiska inslag och skiftningar för att vissa spår ska sticka ut och ge lyssnaren en chans att ladda om. 

Något gnager dock under den första lyssningen. Det är något som låter så fruktansvärt bekant. Axelsons röst går att jämföra med en mörkare Dave Grohl eller möjligt även en Kurt Cobain, och 90-talsnostalgin slutar inte där. Sweet Teeth har tagit stor inspiration från den amerikanska 80-talspunkrocken i form av Hüsker Dü och Dinosaur Jr. Albumet levererar gitarrtunga låtar med en rättfram attityd. Det är direkt medryckande och trallvänligt men hårt, på ett sätt klassisk powerpop men där med punken får utgöra kärna. Låten Wasted sticker ut med sitt melankoliska intro av hjärtklappande trummor och jagande gitarriff (det låter inte helt olikt delar av Hurulas tidigare skivor, som Sweet Teeth även varit förband till). Det är sångvänliga textrader som “I just wanna get wasted and watch the sun go down” – en minst sagt relaterbar känsla när livet känts lite för orättvist.

Liknande uppbyggnad hör vi på skivans sista spår Don’t Be Afraid. Här har bandet tagit in en kvinnlig sångare vars androgyna, viskande röst kombineras med melodiska gitarrer och avslutar skivan med en bitterljuv känsla. Några minuter undrar jag igen vad det är som låter så bekant, tills insikten om likheterna med Broder Daniel-klassikern Shoreline slår mig.

Sweet Teeth har levererat ett dånande och medryckande album som förvånar. Bandets breda influenser och lekfulla attityd gentemot genren har resulterat i en skiva där både hardcore-fans och pandapoppare verkar mötas. Som debutskiva lägger det en stark grund för bandet att växa in i en egen stil, för just nu är det egna soundet svårt att sätta fingret på när likheterna med andra band är så många. Fast det är väl nästan att förvänta från en skiva om sökande småstadsdrömmar och kärlekens nycker.