Gloria
Sam Smith
3
Efter två storsäljande album och profileringen som Storbritanniens andra samtida popsoulstjärna efter Adele var det en annan Sam Smith som introducerades till världen. En genderfluid Smith skulle nu försöka kanalisera den inre divan som växt inom henom sedan hen som liten sjungit till Chaka Khan och Mary J. Blige. Övergången med singlar som Dancing With A Stranger och How Do You Sleep? togs emot väl av både kritiker och publiken, men efter en pandemi behövde albumlanseringen göras om – och det helt.
Den planerade titeln To Die For, samma namn som singeln som släpptes i samma veva, kändes inte helt rätt och tidsenligt för Sam Smith. Titeln på det förra albumet som släpptes 2020 blev istället Love Goes, och efter ett antal singlar till och en vacker blomsterestetik var signalen tydlig: Personen Sam Smith har blommat ut. Artisten däremot? Albumet innehöll både glammiga discolåtar och böliga ballader, visst, men vid sidan av de tidigare nämnda singlarna, som bara fick plats som bonusspår, är det inte något album som tre år senare känns värt ett återbesök. Intresset verkade ha svalnat ordentligt efter att den första singeln från Gloria släpptes i våras, vilket gör den sensationella framgången med Unholy ännu mer oväntad och förvånande. Men mer om den senare.
Smith berättade på The Tonight Show med Jimmy Fallon att Gloria är namnet på den drivande kraft som hjälpt hen genom livet, men även en referens till gayklassikern Gloria av Laura Branigan, och till sakral musik som hen sjungit under uppväxten. Precis som på Love Goes slängs man mellan genrer, tempon och teman. På egen hand står låtarna stabilt, men i den här kontexten är det som att Sam Smith försökt sig på en Greatest Hits med enbart nyinspelad musik, utan att riktigt ha tagit med det man faktiskt vill ha från hen – den där svalkande popen som släpptes innan Love Goes omlanserades. De två första spåren ger oss en hint av den tidiga Sam Smith, men utan de där smärtsamt slående melodierna. No More är en snygg och clean R&B-låt i klassiskt stuk där Smiths karaktäristiska röst svävar mellan register och över en produktion som blir mer och mer modern ju närmare slutet kommer. Lose You följer därefter med en 90-talshousig produktion, vilket är mer likt Love Goes, och det är något suggestivt över det tunga och snabba beatet i samspel med den svepande och desperata sången. Innan albumet bryts av helt med Unholy får vi den meningslösa Perfect som verkligen inte tillför någonting. Det låter exakt som ett spår på Rihannas album på tidiga 10-talet som klämts in mellan alla bangers för omväxlings skull, men utan att lyckas fylla ens det syftet.
Därför följer Unholy, en av förra årets mest polariserande hits. Det går dock inte att förneka att den är sällsynt effektiv, Sam Smith är som en ormtjusare och refrängen är hans flöjt. Sen är väl inte texten det mest storartade låtskriveriet, men möjligtvis är det en bidragande faktor till att Unholy, vare sig man vill eller ej, sätter sig på hjärnan och har blivit den första amerikanska Billboardettan av en icke-binär och en transartist. Oavsett om man tycker att Unholy är en snygg och modern poplåt eller bara ett kaosartat försök till att återuppliva och återinföra hyperpopen i mainstream-musiken går det inte att förneka att den sticker ut bisarrt mycket i den här kontexten. De som lyssnar på albumet tack vare Unholy kommer skrika rätt ut i ren tristess, för ur en popfantasts perspektiv finns det inte mycket mer att hämta från Gloria.
Detta blir extremt påtagligt när det lugna gitarriffet i How To Cry drar igång, och även om melodin sätter sig så låter det bara så himla oinspirerat. Vad vill Sam Smith på Gloria? Det låter som att hen försöker tillfredsställa exakt alla grupper av fans hen samlat på sig över åren, men tyvärr blir nog ingen riktigt nöjd. Gimme med Jessie Reyez och Koffee är bland de mest hjärtlösa försöken till att göra något åt dancehall-hållet jag hört och jag frågar mig ständigt: Varför? Varför göra titelspåret till ett a cappella-stycke lika själlöst som de autotuneade körerna i Glee? Varför ha med Ed Sheeran på den överlägset mest generiska balladen i Smiths repertoar? Och det säger en del med tanke på att Sam Smith byggt grunden för sin karriär på kärleksballader – men alla de låter som nydanande mästerverk i jämförelse med de lugnare spåren på Gloria.
Det kan vara så att Sam Smith är rädd för att hänge sig helt åt popen som hen håller så kär, för så låter det i alla fall på Gloria. De flesta spåren på albumet är oinspirerade, intetsägande och malplacerade, och Sam Smith låter mer vilsen nu än vad hen gjorde för tre år sedan. Spår som Lose You och Unholy visar att det finns något spirande i hens sound, men det är dags att släppa sargen och inte vara rädd för att falla. Kanske vågar hen det till nästa släpp, nu när hen vet att det går att frigöra sig helt från alla förväntningar tack vare Unholys framgångar.
